Lilla huset i stora skogen: Snö

måndag 17 mars 2008

Snö

Idag när jag vaknade låg det ett tjockt lager snö överallt. På bilen, på marken, i mina skor(efter att jag skottat uppfarten).

När jag kom hem från jobbet snöade det fortfarande. Nu är det kväll, och det kväll, och det snöar än...

A-K skyller på gårdagens blogginlägg...vem vet?

2 kommentarer:

LenaL sa...: Klart det är ditt fel! Men det är väl lite fint också??? Fast skotta är inget kul, inte dumt att bo i hyreshus en sån här dag :-)

Kram!; 17 mars 2008 kl. 23:47
Anonym sa...: Hello. This post is likeable, and your blog is very interesting, congratulations :-). I will add in my blogroll =). If possible gives a last there on my blog, it is about the TV de LCD, I hope you enjoy. The address is http://tv-lcd.blogspot.com. A hug.; 17 april 2008 kl. 11:46

Skicka en kommentar

Novellen-snö

Kapitel 1

Det saknas en kristall i min kristallkrona. Det finns kanske 100 kristaller i kronan. En är borta . 99% är kvar. 1% är nästan ingenting. Om jag har 1% kvar av lönen är jag i exempelvis väldigt väldigt stort behov av att låna pengar från någon. Pappa. Eller sambons kreditkort. Speciellt om det är mer än en dag till lön. 1% hit eller ditt, ändå tänker jag mycket på den saknade kristallen. Denna lilla procent. Den försvann i flytten. Flytten från storstaden och singellivet, till den lilla gula stugan mitt i skogen och sambolivet. Kristallkronan är ganska gammal. Inte direkt antik, men gammal. Jag tror att den har omkring femtio år på nacken. Är ganska obildad på antikviteter så jag vet inte. Antikrundan på tv är kul, men de har aldrig haft med min kristallkrona. Därför vet jag inte. Jag köpte den begagnad på en loppis i Göteborg. Någonstans nära kanalen, jag har glömt vad loppisen kallas, men det är alltid massor av människor där. Överpriser, massor av innefolk och fyndletande studenter. Innefolket letar mest efter coola retromöbler, gärna några ovanliga stolar av Herr Mattson eller föremål av någon designer som jag redan glömt namnet på. Men han är väldigt känd. Studenterna är istället ute efter renovertingsprojekt, gärna så billiga grejer att man kan glömma kvar dem i kollektivet när man flyttar där ifrån. Eller släpa vidare när man blir äldre och flyttar ihop med sin första riktiga partner. Och dumpa den i grovsoprummet. Så någon annan fattig student kan ta det till sitt kollektiv. Bra partnerval har man gjort om sambon efter några månader diskret häller för mycket vin i soffan eller sängen eller vad det nu må vara, så den måste bytas ut till ett billigt, men fräscht IKEA alternativ. Ja, jag höll nästan på att glömma, det vimmlar av nyanlända invandrare på loppisen som försöker göra betonglägenheten lite hemtrevlig. Vad de vill ha vet jag inte riktigt, vi brukar i alla fall inte trängas runt samma saker. Något stort och vräkigt i plast, eller ett vitrinskåp med möjlighet att exponera alla finglas, och kort på de femtioelva barnbarnen, vad vet jag. För övrigt avskyr jag att köpa soffor på loppisar. Därför gör jag det inte. Och sitter ogärna i dem.
Jodå, jag är just den sambon som häller ut vin. Fast det var ett inte ett bokstavligt exempel. Själv låter jag någon av katterna kissa i soffan eller i sängen. Loppissoffor känns alltid lite smutsiga, och jag kan inte låta bli att fundera på vem som haft den tidigare och vad som skett i den. Nä, tacka vet jag prylar man kan skölja av. När jag såg kristallkronan älskade jag direkt det rena och raka, men samtidigt oändligt gnistrande och sprakande. Priset var inte direkt avgörande, men givetvis hindrade det mig inte att pruta. Att säga att jag inte hade mer än si och så mycket pengar på kontot men att jag så gärna villa ha den. Jag kan tillägga att jag vid detta tillfälla hade betydligt mycket mer pengar på kontot än 1% av lönen Därför behövde jag kristallkronan. Nu. Det fungerade som vanligt, prutande alltså, och pojkvännen fick släpa hem den till Masthugget. Via spårvagnen. Och sedan bussen, eller kanske tog vi trapporna, eller nej, det var nog bussen. Sedan fick jag ångest över att jag egentligen inte hade råd. Procent hit eller dit, men det var minst två veckor till nästa lön. Minst, antagligen fler. Typ fyra. Tjurade en bra stund tills vi hängde upp den. Eller vi och vi. Det var nog pojkvännen som fick krångla upp den. Jag är ju väldigt kort. Så vacker den var!
Nu saknas det en kristall. Jag kommer nog aldrig hitta en likadan. Om jag inte betalar en förmögenhet för att låta någon slipa upp en kopia. Men det kommer jag inte. Mest därför att jag är bekväm och inte anstränger mig tillräckligt med att leta upp någon expert. Och för att det givetvis inte var mitt fel att den försvann, inte det minsta alls. Och för att jag misstänker att det kan bli dyrt. Kanske nästan lika dyrt som hela kristallkronan. Och det är ju massor av kristaller kvar. Slipade och lite dammiga. Glömde var jag gjort av den speciella kristallkronesprayen. Den har nog inte försvunnit, är bara tillfälligt borta. Annorlunda är det med kristallen. Det kommer för evigt saknas en kristall, ett glapp i kronan. Som en glugg bland vita tänder, eller som en saknad tangent på ett piano. Eller som en trasig tangent på ett tangentbord, nu talar jag om datorer, inte pianon eller synthar. Min “f” tangent var sönder länge. Tills killen på “Mac” affären fixade det gratis. Sjyrre. Blev så glad den gången så jag bestämde mig för att förevigt bara handla dataprylar på Mac. Trevlig och söt var han också. Och de hade en lustig ny pryl, en talande kanin, som jag bara måste ha. Vit och söt. Sötare än killen som fixade tangenten. Tänk om loppisen hade samma service. Vad jag minns var det mest ganska tjuriga tanter. Inte söta alls. Om jag ens kom på tanken att be om något dagen efter ett köp skulle de nog förvandla mig till en groda eller liknande. Fantastiskt att jag lyckades pruta när jag tänker närmare på saken.

Kapitel 2

Jag brukar nästan alltid gräma mig för saker som gått fel. Men vad gäller den borttappade kristallen så kunde jag inte gjort något annorlunda än vad jag gjorde. Jag letade lite strött efter den, men jag visste direkt att jag inte skulle hitta den bland de tomma banankartongerna. De flesta hade jag redan slängt eller eldat upp i vår nya fina kamin. Det bor en liten pyroman i oss alla, och en väldigt stor kaminpyroman i mig. Kaminen i stugan är fantastisk. Vi eldar nästan varje kväll. Inte för värmens skull, utan för att det är så väldigt mysigt. Vissa dagar har det nästan blivit för varmt. Då flåsar vi allihop, även katterna. men mysigt, det har vi. När jag bodde hemma hade vi en öppen spis, ja egentligen två, en på altanen också. Vi använde aldrig någon av dem. Jag minns att jag tjatade en massa på pappa i början när vi flyttade till det huset, men sen gav jag upp. Jag kan nog bara minnas att vi använde den en gång. Och jag älskade det. Den på altanen använde jag själv en gång. När jag hade fest och föräldrarna var bortresta. Jag vill inte berätta att vi aldrig eldade i den, utan låtsades kunna sätta igång en brasa. Till min stora förvåning så kunde jag det. Kanske för att vi ofta var ute och grillade med familjen i skogen. Nu älskar jag min kamin, och eldar allt, hela tiden. Skulle bara önska att jag hade en gammeldags sotarpiga. För att rengöra kaminen är inget kul alls. Golvet, väggarna och jag blir svarta. Och dammet yr, man kan i princip skriva lustiga saker på hyllorna i dammet. Direkt efter att jag har våttorkat. Vilket fall, något ska försvinna i en flytt. Eller gå sönder. Man hittar också många borttappade saker när man flyttar. Så det jämnar ut sig. Minnen, som man kanske borde glömt ploppar fram. Fotografier som man inte minns att de blivit tagna, eller framkallade. Det är så mycket man egentligen borde glömma bort, men som man bara inte kan förtränga. De saker som triggar igång dessa minnen ska för bli borttappade. Om man hittar dem kan det hända konstiga saker. Minnen kommer tillbaka, som ska vara gömda. Som kristallen. Den som försvann en oktoberdag. För ungefär precis ett år sedan.
Det var ett halvår efter flytten, när kristallkronan hängt i taket lika länge, och gluggen irriterat mig titt som tätt gick jag en sväng runt stugan i förhoppningsvis vintervårens sista snö. Eller vårvintern. Lite osäker men i slutet på vintern i alla fall. Solen speglade sig i allt det vita, och det knastrade tryggt under mina stövlar. Ingen obehaglig is under snön inte. Jag har alltid älskat snö, i synnerhet separata snöflingor, kanske efter en novell som min syster skrev till mig i julklapp för några år sedan. Nu gick jag således och småpratade med flingorna, om ifall veden skulle räcka tills allt det kalla var borta och om sopgubbarna skulle klaga på skottningen på onsdag. Funderade också på det här med olika verkligheter. Där jag gick kändes inte världen det minsta böjd, än mindre klotformad. Ändå visste jag att jag gick omkring på en stor glob. Jag funderade tillsammans med flingorna om jag således befann mig på plan mark eller inte. Relativt beroende på perspektivet. Sett utifrån , kanske från snöflingornas födelseplats gick jag absolut på ett klot. Men från deras befintliga läge var vi definitivt på en väldigt platt tomt. I ett väldigt platt landskap. Om det hade varit en stjärnklar natt hade jag antagligen funderat över oändligheten och evighetsperspektiv. Men sånna tankar väcks inte direkt när himlen mest består av vita bomullsmoln som täcker det mesta av sikten uppåt. Inte helt och fullt, solen kunde komma i mellan lite här och där, men de bildade ett tydligt tak, och evigheten kändes ganska avlägsen. Det var ganska sen eftermiddag och efter en liten stund hade solens strålar bytts ut mot ett nästan magiskt rosalila sken som låg slöjlikt över grantopparna. Jag hörde att jag inte var ensam i trädgården, och antog att någon av katterna var ute och luktade efter mullvadens eftermiddagspromenad. Trodde inte att mullvadar kryper omkring när det är kallt och snöigt. Helfel. Jag fick plötsligt en barnslig impuls att göra en snöängel. Snön var alldeles för skör för att det skulle gå att göra en snölykta, och snöänglar tar dessutom ingen större tid i anspråk. Trädgården hade känts så tom sedan julljusdekorationerna hade tagits ner. Varför passiv form? Jag hade tagit ner alla kulörta ljus föra att göra pojkvännen glad. Jag älskar alla färgglada nyanser, rosa, rött, grönt och blått, som påminner om Musse Pigg´s julgran. På speed. Pojkvännen är mera strikt och föredrar inga julljus alls, och i värsta fall endast någon liten vit slinga diskret bakom grannens hus. På andra sidan vägen. Dit vi inte går så ofta. Eller alls. Kanske beror även denna julljuslusta på att vi inte hade några när jag var liten? Pappa ansåg att det kunde börja brinna om man hade utomhusbelysning. Alla på gatan hade ljus i sina fruktträd. Inte vi. Pappa är en mycket försiktig man. Om jag känner mig själv rätt försökte jag antagligen få honom att gå med på, i alla fall en liten slinga, varje år. Men det gick inte. Vad vet jag om det är brandfarligt eller inte, men jag tror att adventsljusstaken som vi hade inne, med mammas egenhändigt plockade, icke impregnerade mossa, var betydligt farligare. Men pappa visste inte om att mossan inte var köpt, och det man vet har man inte ont av. Och än har det aldrig brunnit hemma hos oss. Eller bara en gång.Eller kanske två. Men det tänker jag helst inte på. För att vara snäll hade jag tagit bort mina glada inköp i början på februari. Personligen hade jag gärna haft dem året runt. Nu kändes som en evighet tills jag skulle börja plantera vårblommorna och just därför så behövdes något, och med tanke på underlaget var en snöängel kanske enda alternativet. Jag slängde mig ner i snön och började vifta med armarna. När jag var klar låg jag kvar en liten stund, satte mig sedan upp och gjorde utan någon större eftertanke en snöboll som jag tänkte kasta lite på måfå någonstans. Men istället greps jag av en lustig tanke, bryter sönder snöbollen, och blev inte det minsta förvånad när jag ser att den försvunna, japp, min försvunna kristall låg där, nästan i mitten, i en av de större kvarlevorna av snöbollen. Om det var för det sagolika ljuset, eller kanske för att jag befann mig i en trollsk skog mitt i ingenstans, så blev jag inte det minsta förvånad. Jag bekräftade antagligen fyndet för de numera mosade snöflingorna, och gick direkt in och lirkade på kristallen på kronan igen. Enkelt var det, vårt tak är verkligen lågt, till och med jag med mina 1.62 cm kan nå taket om jag sträcker upp armarna. Utan stol. Kanonlätt att byta glödlampor, och lirka på kristaller som man hittat i snön. Det borde jag inte gjort. Jag borde lärt mig något av alla de fantasier som jag haft sedan evigheter, men nix, inte. Mina föräldrar hade en kristallkrona i fin 80-tals-design när jag var liten. Jag funderade ofta på att ta en av kristallerna och ha som bara min. Men jag vågade inte riktigt. I det fallet hade det nog bara rört sig om 0.5% av hela kronan. Men jag vågade inte. Nu när jag hade chansen att ha en egen kristall i handen borde jag tagit tillfället i akt. Icke. Bättre en kristall i handen än 100 i kronan? Kristallen placerades alltså i kristallkronan och jag funderade inte vidare mycket mer över det. Inte mer alls faktiskt. Dumt, men så är man, så fort något bra händer, så är man inte längre tacksam, utan tar lyckan bara för given. Mänskligt, men ack så naivt.

Kapitel 3
Ganska snart märkte jag hur saker och ting började ändra sig. Jag har för det mesta varit positiv till förändringar. Låter bra i en ansöka, “flexibel och positiv för förändring”. Såvida flexibel har jag dock aldrig varit. Ofta innebär förändringar att man utvecklas, och att man blir äldre. Äldre och mer självständig. Självständig och kan bestämma över sina egna pengar. Så man kan köpa saker som föräldrarna eller den tidigare sambon aldrig hade uppskattat. Man blir äldre och byter jobb, byter sambo eller byter stad. Ofta allt på samma gång. Nu var förändringen mer diffus. Sambon och jag bråkade inte vidare mycket längre, katterna slutade att kissa i sängen och pengarna räckte oftast till slutet av månaden. Men konstigast av allt var kanske att jag helt slutade att bekymra mig över saker. Det fanns inget att bekymra mig om. Tyckte jag. Inte ens när båda bilarna brakade ihop samtidigt blev jag förbannad. Eller när min kollega fick fast tjänst, och jag bara förlängt vikariat.
Jag brukar dela upp folk i två grupper. De som tänker och de som inte tänker. Det har inte vidare mycket med utbildning att göra. Utan snarare hur man lever. De som tänker grubblar, funderar och kommer på lösningar. De andra rusar bara igenom livet. Ofta är de mer lyckliga än andra. Eftersom de inte sönderanaliserar allt. Jag har hela mitt liv varit stolt över att jag tillhört den tänkande gruppen. På gott och ont. Och nu, plötsligt bekymrade jag mig inte länge om detta. Utan levde bara på. Och var således alldeles tillfredsställd med det mesta. Ungefär som när man börjar gå på något antidepressivt, man lever bara på , är varken glad eller ledsen. Man bara är. Detta var nu vad som hände mig. Och jag trivdes väldigt bra med det. Folk på jobbet och runt omkring mig menade att jag var mer harmonisk och positiv. Ganska underligt. Är man mer positiv bara för att man slutar gnälla? Slutar bry sig, slutar leva?
Själv funderade jag inte närmare över saken. Inte på flera veckor, eller var det kanske månader som gick? Jag är säker på att jag hann köpa ett par vårskor, och ett par alldeles för dyras solglasögon. Jättebra att köra bil med! Jag hann även med att fundera över vårblommor till trädgården, och oroa mig över om jag skulle få behålla mitt vikariat öven sommaren. Oroa, lite lätt oroad, inte gnälla, tjura och spy galla över sambon i flöden över orättvis chef som anställer kollegan. Ja, det var ganska lugna tider, den här våren. Några besök hos föräldrarna. Behöver jag skriva att de var problemfria? Syrran hälsade på i stugan, trevligt var det, så klart, sambons nya systerson föddes och vi skickade massa småtrevliga presenter till honom. En hel del vanligt vardagspyssel hann vi också med. Trevligt var ordet. Trevligt. Trevligt. Kor är snälla och, och ...tråkiga saker är trevliga. Men den här våren misstyckte jag inte, utan trivdes alldeles utmärkt med trevligheten. Tills jag en dag vaknade

Kapitel 4

Jag hade sedvanligt gått och lagt mig någon timme före sambon, hört hur han lite senare kröp ner bredvid mig efter att han ställt väckarklockan och släppte in katten för natten. Trodde han, tills katten ville ut igen. Och in. Och ut och så vidare. Borde investera i en kattlucka. Kan vara värt att förstöra dörren för att få lite lugn, speciellt på morgonen när han vill ut till granen. Jodå, min katt har en egen gran. Det är där han är. Inte jagar han mullvadar eller möss. Eller bara ibland, men då är de levande, och pipande, och kräver mer jagande av oss än av honom. Inte ens småflugor, det är lillkatten som jagar dem. Likt Ferdinand har han ett eget träd där han sitter och filosoferar. En egen gran bakom huset. Det är där man kan hämta honom om han lyckas smita ut precis när man ska till jobbet.
Nu hade jag alltså lagt mig. Jag minns hur jag låg och huttrade och försökte värma mina tår mot hans vader. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Frågade en läkare en gång varför jag alltid har kalla fötter och händer. Han sa något om att vissa personer bara fungerar så. Jag funderade över om jag hade dåligt blodomlopp eller något riktigt allvarligt fel, men han nekade till det. Dessutom sa en fotterapeut att jag har bra blodomlopp därför att jag har håriga tår. Håriga tår är verkligen fult. Troll och hober har håriga tår. Inte fina flickor. Jag har små runda tår med långa bleka hårstrån på. Inget jag är stolt över. Sådär kul på Ju-Jutsun när jag gick på gymnasiet. Vi skulle vara barfota och studerade varandras fötter. Barfota var en order, studerandet något som bara föll sig automatiskt. Kolla vem som målade tånaglarna, men som hade lustiga tår och vem som hade hår på tårna. Jag. Och när den snygga instruktören tittade ner och såg håren på tårna blev jag nervös. Jag tror aldrig han egentligen såg mina tår. Han blev ihop med min kompis. Tittade nog mer på hennes tår. Han var 15 år äldre än oss. Jag slutade på Ju-jutsun. Hon blev riktigt duktig. Jag undrar allt vad hon gör nu för tiden. Skulle vara kul att söka upp henne. Men hon finns inte på Facebook, och jag minns inte vad instruktören hette i efternamn. Vi var ju så bra vänner i så många år. Eller får hon söka upp mig, om hon bryr sig.
Senare under natten tröttnade katten på granen, jamade, blev insläppt och la sig över mig, jag flyttade undan honom, han kröp tillbaka, och tillslut måste både han och jag somnat. Sedan minns jag bara att jag vaknade. Jag vaknade och visste givetvis inte var jag var. För jag hade aldrig befunnit mig där tidigare. Trodde jag. Ändå kändes miljön ovanligt bekant. Som när man kommer hem till någon ny vän, och lägenheten direkt känns välkomnande. Kaffedoft, IKEA-möbler, mysig tv-soffa, ja rubbet. Men där jag vaknade fanns verkligen ingen kaffedoft inte. Bara en lite lätt kväljande odör av fuktiga kläder som inte fått torka ordentligt. Eftersom jag var grusig i ögonen kunde jag inte se vidare bra. Och jag hade ingen lust att lämna sängen, den kändes relativt varm, och jag visste att de nattkläder jag hade dragit på mig förra kvällen inte var något vackert satinnattlinne direkt. Så där låg jag. Bra länge och funderade över vad som egentligen hade hänt kvällen innan. Hade vi druckit vin tills vi stupade? Inte vidare troligt eftersom det var mitt i arbetsveckan. Fler möjligheter var omöjliga att komma på så här direkt utan kaffe i kroppen. Så jag beslöt mig för det enda raka. Att somna om. Jag har alltid kunnat somna när jag vill. Ofta har jag haft sömn som tidsfördriv. När jag känt mig ensam ensam eller uttråkad, då behöver jag bara besluta mig för att somna, och vips, så sover jag bort några timmar. Därför var det inget problem för mig att somna om, trotts att jag kände att odören kom från det halvfuktiga täcket, och att jag redan hade sovit en god stund. Så jag somnade. Det sista jag mindes var känslan av hur katten kröp över täcket och la sig över mig. Som han alltid gör. Jag vaknade och somnade om massor av gånger. Tills det inte gick att sova mer. Jag beslöt mig för att gå upp, och utan att bli speciellt förvånad var allt som vanligt igen. Jag steg upp ur sängen, som var torr och trevlig. Det doftade lätt av kaffet från kvällen innan och i samma stund som jag tittade mot väckarklockan så ringde den. Jag värmde upp lite vatten till snabbkaffet. Jäkla onödigt, jag har världens sötaste och bästa espressomaskin, rosa, och ändå gör jag snabbkaffe. Vilket fall, jag kokade upp vatten, tvättade av mig, plattade håret, plockade ihop jobbgrejerna och kollade att jag hade något i frysen för att ta med till lunchen på jobbet. Det hade jag inte. Fick väl köpa något av restaurangskolan. Sådär upphetsande. Precis när jag tänkte gå ut för att hämta tidningen vaknade sambon. Han undrade om jag inte kunde stanna över en kopp kaffe till, och eftersom jag var ute i god tid, kändes förslaget mer lockande än att sitta i personalrummet med tanterna en extra kvart. Vi kollade på morgontv och småpratade. Det var då jag kom att tänka på natten, och på min konstiga dröm. Jag beskrev den underliga upplevelsen så noga jag kunde. Ganska dåligt. Jag har aldrig varit bra på att minnas drömmar, och när jag ska återberätta dem blir de nästan alltid röriga och låter betydligt mer torftiga än hur de kändes under natten. Nu berättade jag alltså drömmen, för honom, och jag fick ingen speciell reaktion av honom. Vad tror du, undrade jag, är drömmen stressrelaterad? Eller är den kanske ett tecken på psykisk obalans? Eller är det något som hänt på jobbet? Han sa fortfarande ingen ting, vilket gjorde mig ännu mer verbal. Hur du drömt något sånt här någongång, frågade jag, och svarade mig själv med att berätta om en liknande upplevelse när jag bodde hemma hos mina föräldrar. Den gången vakande jag mitt på natten, och kunde inte röra några kroppsdelar. Bara hjärnfunktionen fungerade. Jag minns att jag låg som förlamad, allt var mörkt eftersom jag inte heller kunde öppna ögonen, i flera minuter tills jag somnade om, och vaknade, och då var allt som vanligt. Han sa fortfarande ingenting, vilket irriterade mig lite grann. Drömmen hade verkligen känts verklig. På något oförklarligt sätt hade jag hoppast på att han satt inne på någon djup kunskap om min dröm, jag fantiserade snabbt om att han visset något om drömmarnas värld som han just skulle till att berätta. Eller i all fall göra en liten enkel analys. Men han sa ingenting, bara muttrade något om att jag var sen till jobbet. Och att han skulle bli sen i kväll på grund av något kommunmöte. Så var det med det. Och jag körde iväg, och en helt vanlig dag passerade. En helt vanlig trevlig dag.

Kapitel 5

Vanliga dagar är de värsta. De känns som om de inte finns. Jag har alltid varit livrädd för menlösheten med livet. Med dagen. Med kvällen. Speciellt helgkvällar. Jag måste hitta på något hela tiden, varje dag. Om jag inte gör något fysiskt, inte motionsinriktat utan upplevelsebaserat, så äter jag. Det ger också någon form av tillfredsställelse. Och det ger resultat. På vikten. Som ökar. Sedan den där dagen då jag hittade kristallen gjorde jag inte speciellt mycket. Och inte ökade jag i vikt heller. För mat kändes mindre intressant. Allt var verkligen lugnt och harmoniskt. Verkligen. Vad vet jag, men några nätter efter den första drömmen om det fuktiga täcket, drömde jag samma dröm igen. Nu varade den dock lite längre, och täcket kändes snarare blött än fuktigt. Jag vände och vred mig massa varv, men kunde ändå inte ta mig ur drömmen. Jag beslöt mig för att gå ut på golvet och se mig runt omkring. Golvet var fuktigt, och bestod av ganska flisiga träplankor. Jag har alltid haft svårt för fuktigt trä, som att läsa när jag badar ( fuktigt papper) eller bre på smör med träsmörkniv. Golvet var med andra ord inte det minsta tilltalande för mig. Så efter några steg försökte jag istället titta mig runt utan att gå för mycket. Det gav ingenting, eftersom det var väldigt mörkt. Jag såg lite små ljuskällor här och där, men det påminde mest om “on/off” lysfunktionen på elektroniska apparater. Jag kände mig riktigt vaken. Tvärvaken faktiskt. Det hade lika väl kunnat vara mitt på dagen under en livlig diskussion med någon kollega. Så pigg var jag. Jag drog ihop tårna för att vidröra så lite av golvet som möjligt. Golvet kändes så riktigt, lukten likaså. Det är svårt att direkt säga hur länge jag var där på golvet. Uppskattningsvis kanske en kvart. Men det hade lika väl kunnat vara fem minuter eller två timmar. Jag vet inte. Jag försökte lyssna efter ljud, men det var ganska tyst. Inte knäpp tyst, men allt som hördes var surrande som inte gav mig några speciella associationer. Utan att fundera mycket närmare över saken, så visste jag att det var natt. Det var så lugnt och fridfullt över det hela. Det kan ju också bero på att det var mörkt och att jag tyckte mig se en halvmåne utanför något som antagligen var ett fönster. Påminde ganska mycket om vårt fönster i stugan där hemma, tänkte jag. Även om lukten var äcklig och golvet fuktigt, kändes det inte skrämmande. Snarare lite obehagligt, sådär som när man kommer till en stuga man hyrt en vecka under sommaren, och allt känns igengrott och ostädat. Lite gammalt och övergivet. Så svär man över det höga veckopriset, och ber till gudarna att sjön i närheten i alla fall kommer att vara badvänlig, utan för mycket knott, mygg och iglar. Och barn, jag gillar inte barn, i synnerhet inte andras barn. Speciellt inte otyg i treårsåldern. Nu har jag inga själv, men dem skulle jag antagligen tycka om, det tvekar jag inte på. Speciellt inte eftersom mina barn kommer vara söta fina och väluppfostrade. Och inte fler än två. Till skilland från de flesta badstränder av något högre kvalitet, där det dräller av geggiga, glassätande, skrikiga, vattendroppande och sandsparkande gnällungar. I flertal. Hundratal, minst. Som springer i sanden så den virvlar upp rakt på min badfuktiga kropp så att sanden fastnar på huden och dessutom åker rakt ini ögonen och dessutom på picnicsmörgåsen.
Efter ett tag tyckte jag ändå att det fick vara nog. Jag ville tillbaka till sambon, katterna och stugan. Min egen, inte den hyrda som vi bodde i en vecka när jag var sex år och mamma var gravid med syrran. Jag trippade försiktigt tillbaka till den ganska otilltalande sängen igen och la mig för att försöka vakna. Efter en hel del skruvande lyckades jag med bedriften att öppna ögonen och upptäcka att jag var låg tätt ihopkrupen bredvid en småsvettig sambo och därav ett aningen fuktigt täcke. Men jämförelsevis var det torrt och skönt. Jag kunde inte somna om utan låg vaken tills klockradion satte igång. Morgonpasset, och det var dags att sätta på kaffevatten.

Kapitel 6

Funderade lite över natten. Har alltid haft återkommande drömmar. När jag var sex år flyttade vi. Då drömde jag ofta om mitt gamla kvarter. Underliga drömmar om att mina vänner plötsligt var försvunna när jag skulle hälsa på dem. Och att vårt hus hade blivet tomt, mörkt och övergivet och alldeles förruttnat ihop till bara ett skräcktorn där jag satt ensam och stirrade ut över den ödsliga gatan. Ofta drömde jag just detta, den återkom i flera år efter att vi flyttat. Även om vi åkte tillbaka och hälsade på alla, så förföljde mig drömmen och någon gång i månaden, och efter ett tag, någon gång per år. Så har det ofta varit när jag flyttat om jag tänker efter, att jag i drömmarna återvänt till lägenheterna, men att de varit öde och inte alls mysiga. Detta tänkte jag inte på denna morgon, utan funderade bara snabbt om nattens dröm. Kokade ihop snabbkaffe, tittade på morgon-tv och då slog det mig. Drömmen. Nu visste jag varför jag mindes den så tydligt. Inte för att den var skrämmande eller intressant. Inte ens för att jag hade drömt nästan samma sak några nätter tidigare. Inte för att fönstret påminde om vårt köksfönster. Åh nej, utan för att den helt enkelt inte hade varit rakt igenom trevlig. Dagen fortskred ganska normalt. När jag kom hem från jobbet och vi just hade börjat med maten undrade sambon om vi skulle ta en promenad efter maten. Det är något vi både är medvetna om att vi borde göra i princip varje kväll. Normalutfallet blir snarare någon gång i månaden. “Om vi tar med tomflaskorna”, tyckte jag. Vi har länge haft ambitionen att vara miljömedvetna och lämna diverse skräp på återvinningscentralerna. Egentligen är det först efter att vi flyttade till stugan och man kan ha ett mindre och billigare sopkärl om man själv slänger plats, glas och lite annat på centralerna. En bra kvällspromenad är till den närmaste centralen, lagom långt borta, med ett tydligt mål. Jag såg på sambon att han hade hoppats på en kortare runda. Till korna någon kilometer bort. Men han höll snällt minen och började redan sätta igång att sortera avfallet i olika påsar. Det är ingen trevlig uppgift. Glasburkarna var med största säkerhet fortfarande klibbiga av soltorkadetomatolja och majonäs. Vinflaskorna droppade av vinäger om man råkade lägga dem fel i påsen och tandkrämstuben hade fortfarande en seg tandkrämsring vid mynningen. Han såg lite nerstämd ut när han var klar med sorterandet och jag kunde glatt kontra med att maten var klar.

Vi åt, drack kaffe och trädde ordentligt och aningen motvilligt på oss kläderna. När vi strövade iväg med katten hack i häl började jag tala om drömmen igen. Den hade liksom förföljt mig i tankarna hela dagen och jag behövde tala ut med någon. Jag visste att han inte var vidare intresserad sedan mitt tidigare försök, men jag tyckte ändå att det var skönt att prata med någon. “Jag drömde så konstigt i natt igen” sa jag. “Jaha”, sa han lite slött och verkade mest intresserad av att inte flaskorna skulle stöta i varandra för mycket. På grund av antalet promenader per månad släpade han på ganska många påsar. Jag drömde om att jag gick på ett fuktigt otäckt golv”, jag försökte fånga hans blick som fortfarande mest var riktad snett ner. Jag förstod att drömmen inte lät vidare intressant eller otäck. “Jag visste inte om jag var vaken eller sov” försökte jag, men kände att han inte riktigt lyssnade på mig. ”Har inte du upplevt det någon gång? ”Nää, jag vet inte” sa han och började kalla på katten. Jag suckade och gav upp. Efter en stund började vi tala om dagen som varit istället. När jag tänker efter har vi ganska ointressanta jobb båda två så det var inte vidare mycket att prata om. Och i den trevliga dimma som vi båda svävade i kunde vi inte ens med att klaga på chefer och kollegor, elever eller intervjuoffer. Med andra ord hade vi inte vidare mycket att säga varandra.
Men det var skönt att komma ut, och vi gick båda i egna tankar en ganska lång stund. När det hade varit väldigt tyst en lång stund vi pratade vi med katten. Gissa om han var nöjd! Han sprang före med svansen i vädret, och blickade titt som tätt tillbaka på oss när vi inte gick så fort som han ansåg att vi borde. “Vad glad han är” tyckte sambon, och jag höll med “Ja, vilken skillnad det är på honom sedan vi flyttade hit. Och han har säkert gått ner ett kilo sedan i vintras”. “Undra just om han har fler favortigranar runt omkring, eller om han bara sitter under samma hela tiden” sa sambon och samtalet fortsatte ungefär likadant vägen fram till återvinningscentralen, och tillbaka. Jag började fundera på hur mycket jag själv skulle gått ner i vikt under året om jag hade gått en runda varje kväll. Ambitionerna hade varit höga under början av vistelsen i stugan. Jag skulle promenera, åka längdskidor, simma regelbundet och börja rida på ridskolan som bara ligger några kilometer här ifrån. Istället blev det en månatlig runda med sambon, när han insisterade. Fast det är klart, på sommaren höll vi på ganska mycket i trädgården, och på sensommaren gick vi faktiskt väldigt många svamp och blåbärspromenader. Det är roligare att promenera om det finns ett mål eller syfte med rundan. Men att bara strosa planlöst känns just ganska meningslöst. Svamprundorna är däremot underbara. Jag kan gå i timmar och spana efter små gula prickar. Fördelen med att bo i skogen är att man kan hitta riktigt stora kantareller. Inte som i hemstaden vid promenadstigen där man tanterna tävlade om vem som gick upp tidigast på morgonen och först var på plats för att plocka upp de små gula knappnålarna. Blåbär är lite mer intensivt att plocka. Man måste sitta på huk mest hela tiden för att det ska bli något. Även om jag numera är en stolt ägare till en lingonplockare, tar det ändå väldigt mycket uppmärksamhet. Svamppromenader är mycket mer sociala. Om man då har något att tala om. När vi kom hem var jag ganska trött och ville lägga mig en stund. “Men ska du verkligen lägga dig redan nu”,undrade sambon. Jag tvekade, “ Tja, en kopp te skulle väl inte sitta helt fel”, sa jag och satte på vattnet. Vi drack vårt te och zappade mellan tv-kanalerna i nästan en timme. Tillslut tröttnade jag och började göra i ordning mig för kvällen. “Kan du inte komma och ligga här med mig i soffan en liten stund till” undrade han, och jag tyckte det såg lite mysigt ut. Jag har alltid älskat att somna i soffor, jag trivs med att somna med ljud runt omkring. Jag känner mig inte ensam då. Jag kröp ner bredvid honom och han fortsatte att jaga det minst dåliga tv-alternativet.

Kapitel 7

Efter inte alls lång tid vaknade jag, och upptäckte att jag än en gång låg i den fuktiga sängen med den unkna lukten. Tredje gången, tänkte jag. Nu måste jag ta för mig någonting. Jag steg upp, hoppade med stora skutt över golvet för att slippa gå på det. Egentligen hade jag inte behövt att hoppa så mycket. När jag tittade ner på mina fötter såg jag att jag hade de mest underliga strumpor på fötterna. De var stora och hällösa. Färgerna var näst intill obeskrivliga. Gallgrön, laxrosa, chokladbrun och någon slags svartspräcklig nyans. Men det var väldigt torra och sköna. Betoning på torra, eftersom att allt annat i omgivningen kändes fuktigt. Jag såg nu att jag befann mig i en stuga som inte alls var olik vår. Ofta brukar ju drömmar göra om bekanta platser till de mest underliga arkitektiska skapelser, men den här stugan såg faktiskt, ju mer jag tänkte på det, nästan ut precis som den skulle. Det var inte lika becksvart som det hade varit förra natten, och det var därför jag kunde se lite fler detaljer nu. När jag gick mot något som påminde om en soffa, såg jag att min ena katt satt där och stirrade förvånat på mig. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat glömma att berätta om mina katter. De har blivit en verklig del av sambons och mitt liv, och jag skulle aldrig klara mig utan dem. Den ena stora katten, han som gillar granen, är äldst. Han är stor och lugn, chokladmaskad, och väldigt fin. Och trevlig. Han gör aldrig något fel. Det betyder att han aldrig kissar i sängen, river sönder möbler eller biter små barn i tårna. Ibland tar han in presenter till oss, i form av levande möss, men han är ju trotts allt en katt. Hans enda nackdel är att han avskyr främmande katter. Det innefattar alla katter i världen antar jag, utom just vår lilla katt. Hon är ett år yngre än han,men väldigt mycket mindre till storleken. Hennes personlighet är också helt annorlunda. Hon är pigg, alltid glad, och mycket bestämd över hur vår familj ser ut. Det är Katterna och vi två människor. Om en av oss är borta, kissar hon i sängen i protest. Ibland kissar hon också utan större orsak, kanske mest för att hon inte orkar gå till kattlådan. Eller för att sängen luktade för mycket storkatt och för lite liten katt. Vem vet. Tvättar lakan gör vi ofta. Hon klöser med glädje klorna på alla våra möbler,och är riktigt kaxig mot flugor. Flugor som är inomhus. För ut vågar hon inte gå. Bara en kort kort sväng nedanför dörren. Där sitter hon någon minut och tuggar på lite gräs. Sen springer hon in igen, och jagar glatt myggan som råkade kommain samtidigt som hon. Man får inte bära henne, då piper hon uppgivet, men rivs aldrig. Vi har både möss och mullvad i trädgården. Det säger nog en hel del om jaktnivån på katterna. Urusla. Nu såg jag alltså henne, den mindre av katterna sitta där, och blidka på mig. Jag funderade för mig själv var den stora katten var. “Under granen” fick jag till svar. Sedan frågade hon mig var sambon var. “Han sover nog” sa jag, och antog att även han hade somnat framför tv´n. Vi tittade på varandra en stund och sedan frågade hon om jag ville följa med ut. “Va!” frågade jag, “Du går ju aldrig ut”, men hon blinkade bara glatt tillbaka och viftade på svansen. Den rasen hon tillhör är väldigt speciell. Man brukar säga att de är en kombination av katt, hund, pajas och apa. Kan misstänka att hundliknelsen kom av att de viftar på svansen när de är glada. Jag hittade inga bra skor vid dörren, utan satte på mig de stora gröna stövelpar som stod framme. Minst storlek 45. Sen öppnade jag den ganska lätta dörren och katten sprang ut före mig. Jag har aldrig svimmat. Aldrig någonsin. En gång såg jag en man bli påkörd av ett tåg. Han blev helt söndermosad. Sedan fick polisen leta efter likdelarna i timmar. Jag såg hur han hoppade framför tåget. Jag såg de blodiga delarna. Mamma sov under hela likdelsletandet. Pappa stoppade ett äpple i hennes mun och skojade om att hon såg ut som en julgris. En annan gång höll ett flygplan på att braka ihop. Mitt uppe i luften, eftersom vi befann oss i ett väldigt kraftigt åskväder.Jag var extremt flygrädd redan före den resan. En annan gång hittade jag en död kvinna i en säng. Det var när jag jobbade som vårdbiträde i hemtjänsten. Jag har även nästan fått solsting, jag vägrade dricka saft som mamma hade tagit med till stranden. Det fanns sand överallt på och runt flaskan, i muggen och på händerna. Jag ville att vi skulle köpa cola av stradsförsäljaren, men hon och pappa hade gaddat ihop sig och tjatade istället på hur bortskämd jag var. Jag mådde riktigt dåligt. Det var varmt och vi var länge, jättelänge på stranden. En annan gång trampade jag nästan på en huggorm. Den låg bara några centimeter från min sandal, och hade tungan utanför i bästa bitar läget. Men jag gick bara förbi, med hjärtat i halsgropen. Och jag har fått en jättehård fotboll i huvudet. Det var min ex som sparkade bollen. På en viktig match. Bollen kom utanför planen, rakt på mig. Det var inte alls någon bra spark. Men väldigt hård. Han var målvakt och tanken var att den skulle flyga över hela planen. Jag fick jätteont. Folk började skratta. Så lagom kul när huvudet dunkar och man skäms att jag inte kunde gjort en snygg nickning. Men jag svimmade inte. Aldrig. Men det gjorde jag nu. Svimmade alltså.

Kapitel 8

Jag var borta en bra stund, för när jag vaknade av att katten slickade mig i ansiktet kände jag att hon hade hunnit med större delen av det. Hon pep till av glädje när jag vaknade till liv igen, men fortsatt ivrigt sitt slickande. Hon luktade kattmat och gräs. Kattmat måste vara något av det vidrigaste man har kommit på. Små torra illaluktande bitar, som alla smakar precis lika. Katter har ju bra smaklökar, eftersom de älskar grädde, mjölk, te och skinka. Men tydligen har kattmatsfabrikerna kommit på att de även gillar smaken av gamla torra kemikalieköttbitar. Mums. “Nej” sa hon. “Personligen så avskyr jag kattmat” . Hon såg lite sur ut och svansens glada viftande påminde nu mer om ett piskande. Hon slutade upp med slickandet för en liten stund. “Men jag vill ju inte svälta ihjäl”. “Och flugor mättar dåligt”. “Hade inte också du ätit kattmat om det var det enda som serverades?” Jag kände mig ganska dum och valde att inte svara. Och inte kommentera att smaken av småflugor för min del var jämförbart med kattmatslukten. Med ens ändrade jag mig och tyckte att hon inte förtjänade mer än kattmat.Var liksom häfet förvånad över hennes reaktion. Och dessutom köpte vi lyxvarianten av kattmat och inte den billiagste Eldorado varianten. Vi tjurade båda två en stund, men hon slutade dessvärre inte upp med slickandet. Nu var jag riktigt fuktig överallt, och rödflammig eftersom tungan är strävare än man tror.
Jag såg ingenting förutom ett starkt ljus och hennes stora öron som skymde det mesta av utsikten. Jag försökte sätta mig upp, för att få slut på tvättningen och för att kunna se mig bättre om. Men jag blev snurrig så fort jag rörde mig så jag beslöt mig för att ligg kvar en liten stund till.

Efter en liten stund kände jag mig aningen bättre och satte mig upp igen. Nu var jag lite mer förberedd för vad jag väntades se. Fortfarande var det mest öron och ljus. Hon svansade nämligen upphetsat runt mig och visade tydligt att jag hade tagit det lugnt lite för länge. När jag vände bort blicken var det första som slog mig alla färger. Så mättade och klara, precis som i någon amerikansk film, men ännu mer starka och blanka. Dessa fullkomliga nyanser fick mig att tappa andan igen. Jag satt säkert flera minuter och bara tittade på min egen strumpa. Den lyste och sprakade, och jag förstod genast varför tillverkaren hade valt just gallgrön, laxrosa och chokladbrunt. Varför var inte regnbågen i dessa vackra kulörer? Det var helt underbart när de speglade sig i varandra. Ja, jag vet att det kanske inte låter speciellt upphetsande. Varken mina strumpor eller färgkombinationen. Men det var det. Lite skönt var det också att koncentrera sig på något annat än miljön. Det var bara för mycket. Jag reste mig upp och gick ganska trevande rakt fram längs med den lilla stigen som ledde ut från stugan. Plötsligt slog det mig, den lilla katten var ju ute, ute ur stugan. Hon hoppade och skuttade före mig på vägen, och jag hade riktigt svårt att hänga med i hennes takt. Katter är väldigt bra på att springa fort korta sträckor, men några längre distanser kan de sällan ta i något större tempo. Därför visste jag implicit att vi inte skulle gå någon längre stanns. Det orkade hon helt enkelt inte. Trodde jag. “Vart är vi på väg?” undrade jag och försökte få kontakt med henne. Hon valde att inte höra. Katter väljer ofta att inte förstå eller höra. Jag är helt övertygad om att katterna vet hur illa jag sur jag blir när de river på möbler eller kissar i sängen. Det är väl kanske av just den anledningen som de gör det. Att de förstår mer än väl. “Klart vi förstår” sa hon plötsligt. Och sen slog hon dövörat till igen och fortsatte med att springa före. Jag undrade lite vart hon var på väg och hur lång vi skulle gå. Men jag tänkte att det väl var lika bra att följa efter, hon hörde ju hemma här och kände till området. Jag önskade att jag hade haft med min GPS. Den var helt ny och det var tack vara den som jag vågade köra i Göteborg. Även om kartorna var föråldrade innan de ens blev utsläppta. Problemet ligger inte på kartorna utan Göteborg. De bygger om hela tiden och det är verkligen hopplöst att hitta. Även bland affärerna. Jag älskar att shoppa och har tillbringat oändligt antal timmar i alla butiker och varuhus. Trotts det känner jag mig helt förlorad och vilse om jag inte varit i stan på några månader. Nu talar vi månader, inte år. Affärer renoverar, stänger, öppnar, flyttar och jag är helt förlorad. Det innebär att det tar massa timmar innan jag känner mig hemma igen. Efter en hel är allt normalt, och sen, när det gått ett tag och jag åker dit igen, är all lokalkännedom bortkastad och jag får börja om. Syrran brukar sucka och stöna. “Men du måste ju bara varit inne här förra gången du var nere” säger hon. “Nix” menar jag. “ Sist vi gick här fanns det en grekis restaurang här, ingen skobutik”. Och hon drar in mig, och jag kommer ut med nyinköpta skor. Fika biten skapar också problem. “kan vi inte käka här” tycker jag när vi går förbi ett gammalt favorticafe som jag inte varit inne i på länge. “ Är du galen? De har tappat stilen helt! Sist jag var inne här, fick man inte ens bröd till soppan”. “Va” sa jag. “ Brödet var ju halva nöjet”. Hon nickade, “ Ja, precis, nä, jag skulle aldrig gå dit igen, vill inte sponsra sån´t”. Ja, så brukar det gå till ungefär en gång i månaden. Hon drar runt på sin förvirrade syster. Då behövs ingen GPS. Det skulle istället behövas när man letade parkeringsplats(hopplöst) eller när man försökte hitta ut ur stan. Men även med GPS fungerar det alltså inte på grund av alla ombyggnader. Tacka vet jag landet. Där händer det inte mycket. Vår stuga är fortfarande “Karlssons” även om han flyttade för femton år sedan. Nu när katten och jag gick på vägen skulle med andra ord någon form av vägbeskrivning sitta fint tänkte jag.

Kapitel 9

“ Kolla på din GPS då” klagade katten.” Och jag kan för allt i världen inte förstå varför du behöver den här hemma” “Vadå, vilken, va”, sa jag fånigt. Hon sa så klart inget mer utan tittade bara lite frågande på mig. Och skuttade vidare. Jag körde ner handen i min nyinköpta Mulberry väska. Jag älskat väskan. Jag är stolt ägare till tre väskor, Mulberry alltså, men denna nya älskar jag mest. Den är liten, rak modell och fungerar perfekt för att ha det viktigaste i, samtidigt som man även får plats för lite onödor. Priset var fantastiskt, kanske mest eftersom pappa betalade halva. Jag hade faktiskt suktat länge efter den. Sett den på nätet, fullpris i Göteborg, och även bett pojkvännen kolla efter den i Stockholm. Så gissa om jag blev glad när jag äntligen fick den.
Jag är ganska slarvig vad gäller att hålla reda på mindre föremål. Mindre innebär allt som inte är soffa, 42 tums plasma tv eller espressomaskin. Ju mindre och billigare något där, desto mer slarvig blir jag. Därför sparar jag på att köpa dyra hörlurar eller vantar. Sannolikheten att de tar längre tid föra jag tappar dem ökar med priset. Därför är det en ekonomisk fördelaktig affär för mig att köpa exklusiva lyx prylar. Problemet är mest att ingen annan än jag förstått det, och de suckar när jag kommer med mina nya fynd. Ingen aning varför pappa betalade halva väskan. Han måste haft mycket på jobbet och orkade inte med tjat. Fast så mycket tjatade jag inte. Nästan inget alls. Kanske bara en fem-tio minuter, inte mer, absolut inte mer. Sambon berättade under en promenad om mötesretorik. Om man vill ha igenom en mindre punkt, ska man lägga den på dagordningen just efter en lång och jobbig punkt. Då orkar de andra på mötet inte argumentera utan säger mest ”Ok, ja,bra”. Just det ja, nu stack jag alltså ner handen i min nya fina väska. Precis som jag lämnade den kvällen före, såg låg GPS én där. GPS´en är egentligen sambons. Han fick den i julklapp av mig. Ändå är det nästan bara jag som använder den. Mitt lokalsinne är inte på topp direkt. Därför låg den i min väska. Jag satte igång den och såg att det fanns ganska mycket batteritid kvar. Annars skulle det just varit typiskt om batteriet tagit slut. Det gjorde det första gången som vi skulle använda den. Vi skulle åka till Göteborg och hämta ett riktigt kap som jag köpt på Blocket. Kyl/frys och spis i rostfritt. På telefon sa jag att vi inte behövde någon detaljerad vägbeskrivning. Bara adress. Hade ju den helt nya GPSén. När det var ca 10 minuter kvar tills första avfarten in till Göteborg dog batteriet. Så vi fick snällt ringa och be om en vägbeskrivning i alla fall. Typiskt. Men nu fanns det batteri, fullt faktiskt. Enligt produktbeskrivningen borde den då hålla i fem till sex timmar. I verkligheten motsvarar det nog två. Jag slog i alla fall på den och tittade förundrat på kartan som visades. Det såg mest ut som en skattkarta ritad av en femåring. Sen slog det mig att kartan hade sett ut så hela tiden. Inget nytt alltså. Vägarna såg ganska bekanta ut. En pil visade riktningen som vi gick i, och jag undrade var slutdestinationen skulle vara. Kanske var det även dit katten sprang. Jag följde pilen med fingret och såg att den följde vägen rakt in i skogen. Dit hade jag aldrig gått tidigare. Jag hade ingen riktig lust att gå dit, men hade ju inget annat bättre för mig. Jag saktade ner tempot lite och tittade runt om mig igen. Var i alla fall torr om fötterna. Underbara strumpor, tänkte jag! Färgerna var fortfarande lika fantastiska, och egentligen hade jag mest lust att bara sätta mig ner och studera dem. Men allt annat var också så otroligt vackert. Allt från minsta myra till grantopparna som rörde sig vagt i den näst intill obefintliga vinden. “Om 100 meter anländer du till ditt mål” meddelade GPS én. Den sista biten var inte vidare speciell. Många granar och mossa. Grusvägen var ganska uppkörd av traktorer och det var därför hyfsat lätt att gå fram. “Du har anlänt till ditt mål” sa GPS en när jag såg att jag stod framför stugan. Samma stuga som jag kom ifrån. Jag tittade surt på GPS en, på katten och på mina strumpor. Hade jag verkligen glömt att ta på mig skor? Jag blev så arg och besviken så jag gick rakt in i huset, la mig i den fuktiga sängen och somnade. Barnsligt, må så vara, men jag var riktigt förbannad. Jag hade förväntat mig något spännande, mysterium eller en mystisk magiker. Inte en rundgång där jag kom tillbaka till första rutan. Jag tvingade mig själv till sömns, och vakande bredvid sambon.

Kapitel 10

Han snarkade högljutt, greppade tag om mig när jag rörde honom, och tryckte mig till sig. Natt, tänkte jag. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag var klarvaken, och visste knappt var jag befann mig. Hemma i stugan, men i verkligheten, eller var? Den lilla katten låg och sov bredvid sambon. Jag strök henne utmed ryggen och hon vakande till. Hon tittade klarvaket på mig i några sekunder, pep till och somnade om. Jag visste att jag måste tillbaka till den andra stugan. Det var något jag hade missat i drömmen. Något som jag inte sett. Dessutom kände jag mig plötsligt less på sambon, katterna, den gula stuga, jobbet och allt annat trevligt. Drömmen hade varit, annorlunda, men inte trevlig. Jag var inte trött, men det spelade ingen större roll. Jag knep ihop ögonen, räknade till hundra, fram och baklänges massvis med gånger, och tillslut vaknade jag i den fuktiga sängen igen. “ Det var på tiden” sa katten. “Jag trodde du inte skulle komma tillbaka i natt”. “Jag hade inget bättre för mig” sa jag. Hon såg sur ut. Mycket sur. “ Här ger jag dig möjligheten att rädda världen,och du kommer tillbaka för att du inte har något bättre för dig”. Hon försökte fräsa, men det misslyckades och lät mer som en ganska underlig väsning. Som ormen i Robin Hood. “ Vadå rädda världen” sa jag. Hjärtat började bulta. Detta var precis så som jag alltid hade önskat. Ett spännande äventyr, men i tryggt förvar hemma i sängen. Hon tittade helt oförstående på mig. “Nej, skit samma”, sa hon, jag tar någon annan istället. “ Vadå tar någon annan. Är jag inte speciellt utvald eller så?” Jag funderade över om jag hade en blixt i pannan, eller en magisk ring på fingret. Hon fnyste. “ Bara för att du råkade hitta kristallen, så är du inte unik. Mest till besvär om jag får säga mitt. Men du tillhör familjen, så jag får ställa upp”. Hon verkade sucka. Var hade den pigga, glada, trevliga lillkatten tagit vägen funderade jag. “ Ska du inte fråga om räddandet”, undrade hon lite trotsigt. “Ja, berätta”, sa jag, utan att lägga för mycket entusiasm i orden. Jag var ganska van vid verklighetstrogna drömmar och nu ville jag mest få sova ut så jag kunde arbeta dagen efter. Hon kröp närmare mig och tittade mig rakt in i ögonen. precis när hon skulle säga något kom den stora katten infarande genom dörren. Han fräste ilsket åt henne, hon försvann bort och han placerade sig vant i mitt knä. Han tittade länge på mig, sen sa han, “ det här är ingen lek”, och kurrade lite vänligt. ” Nähä”, sa jag fåraktigt, och ville fortfarande mest sova i lugn och ro. Jag hade redan glömt känslan som jag hade haft tidigare, att jag missat något viktigt här. “ Jag är din katt” menade han. “ Jo” sa jag. Det var ju inte någon nyhet. Jag hade köpt honom tre år tidigare, efter att jag letat länge på internet efter just rätt katt. “Jag har ansvar för dig”, fortsatte han. Den lilla katten bryr sig bara om din sambo, och hon vill bara rädda honom.” “Men vi är ju familj” sa jag. Tillsammans, alla fyra. “Nej” suckade han.” Vi två och de två. En katt på en människa. Svårare än så är det inte.” Fast det är klart “ fortsatte han med en lite lillgammal röst. “Alla får ju inte katter, så ni hade väldigt tur”. Jag funderade över det där med att “få”. Jag hade betalat närmare 5000kr styck för dem. “Dina föräldrar har inga alls. Men var inte orolig, vi kollar till dem också. Värre är det med de stackarna som bara får hundar. Fast de är ju chanslösa redan från början.“ Jag förstod absolut ingenting. “ Kom nu”, sa han, vi måste skynda oss ut innan klockan ringer. Vi måste komma vidare”. Jag kliade honom under hakan. “ Vidare vardå”? “ Vidare bort från stugan. Annars finns det en risk för att allt var helt i onödan, och du kan lika bra somna om nu genast”. Mest för att inte göra honom besviken följde jag med ut ur stugan. Jag tvekade lite före vi gick. Allt såg totalt annorlunda ut. Annorlunda från sist jag var ute, med den lilla katten. Färgerna var om möjligt ännu klarare, men trädgården hade växt till sig och gräset såg ut att verkligen behövas klippas. Fast det underliga var egentligen varken färgerna eller gräset. Det var allt som flöt runt. Inget kändes riktigt stabilt, och småkottar svävade några centimeter ovanför marken. “ Stabilisera dina tankar” sa han, och tittade intensivt på mig. Med ens sjönk kottarna ner till marken, färgerna mattades av en aning, men gräset behövdes fortfarande klippas. Sambons tur tänkte jag, och la på minnet att be honom klippa det till helgen.

Kapitel 11

Vi strövade bort längs den nu mera mycket välbekanta grusstigen. Han gick bredvid mig och verkade vara lite orolig, eftersom svansen rörde sig fram och tillbaka i en ganska intensiv takt. Solen stod högt på himlen och jag insåg att jag inte hade det minsta begrepp om tiden. Varken hur länga jag hade varit där, eller vad klockan kunde vara. Fast det spelade ingen roll. Nu var jag mest nyfiken över vart vi var på väg. Jag och katten gick i princip bredvid varandra och var båda borta helt i våra egna tankar. Jag har alltid haft en tendens att försvinna bort i mina tankar. Det kvittar var jag är. På varuhus som är fullpackade med folk, på bio under en spännande film eller i en lite mer besvärlig situation som under ett samtal med sambon. Mina tankar vandrar iväg och jag hänger med. Tappar helt tid och rum för allt annat. Så plötsligt kommer jag tillbaka till shoppandet, filmen eller diskussionen, och måste anstränga mig maximalt för att inte mitt sällskap ska märka min tidigare frånvaro. Sambon märker det alltid. Och ser alltid anklagande ut.

Nu, när jag gick på stigen, borde jag varit uppfylld av allt det vackra och nya. Istället började jag fundera över vilka saker som jag kunde sälja på Tradera för att vi skulle få råd med att någon gång bygga ut huset. Eller i alla fall köpa en ny blandare till duschen. Den hade gått sönder för inte alls länge sedan, och vi fick nu fixa duschandet med olika billigare lösningar. Varken praktiskt eller bekvämt. När man låg i badet, dit duschblandaren också fungerade, fick man hoppa upp ur vattnet och stänga av det några meter från badkaret. Blött, kallt och jobbigt. Jag befann mig lång borta i tankarna när jag en röst avbröt mig mitt i badrumsfunderingarna. “ Var är du på väg egentligen?” “Va!” sa jag,”Ingen aning, jag följer ju bara med dig”. Han tittade på mig som om jag var tokig. “Berättade hon inget alls för dig sist?” Han började piska riktigt ilsket med svansen nu. “ Eller var det bara stora slickorgier för hela slanten?”. “Nä, vadå” Undrade jag. “Berättat vadå?” Jag kände med ens hur dum och fånig jag lät. Han stannade upp och såg med ens lite mer ut som vanligt. Lurvig och snäll. Svansen slutade slå och han satte sig ner på vägkanten. Han slickade sig en ganska lång stund. Så lång att jag började fundera över blandaren igen. Sen sa han något som jag inte riktigt hörde. Jag vakande dock till efter en stund och tänkte lite på hur mycket jag tyckte om honom. Sedan började jag lyssna. “...eller som muslimer kallar paradiset. Jag vet inte riktigt vad du tror, inte vidare kristen va? Men i alla fall, himmel, paradis, nirvana, sak samma, du är där just nu. Medvetandet bakom det kroppsliga, det är dit alla vill nå. Vissa kan komma dit redan i sina drömmar under livstiden, andra kommer aldrig hit, oavsett hur goda eller onda de varit.” “Humm”, sa jag, mest för att jag inte visste vad jag skulle säga alls. Jag förstod inte riktigt vad han pratade om, men ville inte avbryta. Han verkade så stolt och engagerad. “Detta ÄR evigheten, det slutgiltiga, men även början, skapelsen och kanske också mitten”. Jag har läst 40p religion och anser mig ha viss kunskap om teologi, men nu förstod jag fortfarande nästan inget. “Menar du att detta är himlen” sa jag? “Ja, bland annat” sa han. Detta är den riktiga verkligheten. När du somnar här i från, hamnar du bara i “livet”. Det är en vilopaus, men också ett ställe dit vi låter folk och fä befinna sig som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med”. “Så detta är det verkliga livet” undrade jag. “Nej, livet är livet, detta är verkligheten, början och slutet.” Han såg sedan lite mallig ut. “Och det är vi, katterna som är länken. Det är vi som kontrollerar att allt går rätt till i slussen, och det är vi som delegerar ut de andra på uppdrag. Du vet, hundarna, fåglarna, ja, alla de andra”. “Ok”, sa jag. Så ni spejar på oss i livet? “Japp” fastslog han. “Så det är ni som väljer oss,och inte tvärt om” undrade jag. “Tja, nästan”, sa han. “Du själv har ju gett en kanin och en katt sparken. Kaninen var väl inte så mycket att diskutera, du var ju väldigt ung. Men Freddie, jag förstår inte riktigt vad han gjorde för fel. Och han var väldigt nerstämd när du bara lämnade bort honom.” Jag skämdes kopiöst. Freddie hade varit min första katt, och jag hade verkligen tyckt om honom. Men han hade väldigt lång päls, min ex sambo var allergiker och just då, när jag var mitt uppe i att avsluta mina studier och få mitt första jobb, och flytta och och och så. “ Jag tyckte om honom” sa jag bara. “ Men det fungerade inte riktigt då. Det var inte hans fel”. Han fnyste lite. “Det kan du ju förklara för honom själv sen. Det är inget kul att bara bli dumpad, borde väl du veta”. Jag orkade inte ens svara, utan var nu i tankarna på min stackars katt som hade blivit kvar hos min oseriösa ex. Han såg nog att jag tog riktigt illa upp. “ Ja, han har det bra nu, så du behöver inte oroa dig. Men tänk dig lite för nästa gång”. Kaninen mindes jag knappt. Mulle kanske den hette? “Kaninen”, sa jag. “Äsch, bry dig inte om honom, han förstod nog inte så mycket ändå, det var ju bara en kanin”. “Det är vi, katterna, som har yttersta ansvaret. Sen beror det lite på vilka spejare vi litar på. Men de som har katt i livet, de är de som vi oroar oss lite extra för. De är de som kanske börjar förstå. Eller vakna, eller, ja som du, hittar saker som man inte borde”. “ De gamla egypterna visste hela tiden hur de förhöll sig. Men ingen trodde på dem. Och hur ofta dyker inte talande katter upp i noveller eller sagor? Ni vet, ni förtränger det bara! Så typiskt er!”. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. “Men vad...” jag skulle just fråga något om Egypten, när väckarklockan ringde.

Kapitel 12

Tisdag och möte på eftermiddagen. Jag vaknade och var givetvis totalt chockad över drömmen. Jag tassade upp eftersom sambon började senare och fixade i ordning lite kaffe. Katterna pockade som vanligt på uppmärksamhet för att få frukost. Jag hällde upp en deciliter torrfoder i skålen och gav dem lite nytt vatten. Båda föredrar att dricka rinnande vatten från kranen, Men sedan blandaren i badrummet gick sönder har de inte fått dricka lika ofta som tidigare. En annan favorit är våra dricksglas. Vi har lärt oss att droppa citonsaft i glasen. Citron är surt och det gillar dem inte. Den enda överlevande växten som vi har är därför en liten citrusplanta. Men den ser väldigt hängig ut efter som ingen av oss har det minsta, inte ens ljusgröna fingrar.

Jag körde iväg till jobbet och hade en ganska lång dag. Chefen ville fortfarande inte diskutera min framtid, och sa att det bästa hon kunde göra var att förlänga mitt vikariat. Mötet kändes som evighetslångt. Mina kollegor bråkade om tiorasten skulle vara kvart i tio, klockan tio, eller kvart över tio. I nästan en halvtimme. Sen var klockan helv elva och problemet liksom löst. Obegripligt hur vuxna akademiker kan tycka att det är relevant. Nästa fråga var nästa termin och hur vi ska planera den. Eftersom jag inte visste om jag skulle stanna kvar, eller snarare få lov att stanna kvar, kändes också detta riktigt meningslöst. Det är underligt vad en fast tjänst kan göra. Stabilitet, stolthet, lån och tja kaxighet. Om jag har fast tjänst vet jag att jag vågar uttrycka mig mer, säga ifrån tydligare och vara mer tvärsäker på det jag faktiskt kan. Inte för att jag hade haft några direkta idéer den senaste tiden. jag hade ju mest varit trevlig och rar. Men nu. Jag kände hur jag började koka, hur jag blev röd i ansiktet och hade lust att skälla ut alla runt omkring mig. Jag ville skrika att jag tyckte hela mötet var meningslöst. Att jag gav fan i tiorasten och att jag bara tänkte fundera över nästa termin och jag blev fast anställd. Nu genast. Och att jag ville ha högre lön och att jag funderade på att skaffa barn och därför behövde fast så jag kunde vara hemma i lugn och ro. Och att jag ville ha en egen dator så jag slapp dela med galningarna på mitt rum och att jag mest av allt ville gå hem och sova. Men jag sa ingenting. Jag började istället klottra lite i kalendern och fundera på vad jag skulle höra till helgen. Jag tror att jag darrade lite på handen av ilska, och lyssnade på aggressiv musik i bilen hela vägen hem när det oändliga mötet äntligen var över.

Jag minns hur jag skällde ut sambon för att han inte hade diskat. Inte för att jag var sur över det egentligen, utan bara för att. Han såg helförvånad ut. Vi hade inte höjt rösten mot varandra sedan den där oktoberdagen, och nu visste han inte riktigt vad han skulle ta sig för. “ Vill du göra slut” frågade han tillslut. “ Verkligen inte” gastade jag tillbaka. “Vill du? Bara du diskar någon jävla gång, ska du se att det blir bra igen”. Han diskade under tystnad. Jag tog ett bad. Ja, först bråkade jag med blandaren en stund. Hällde i massor av badskum. Försökte läsa i en bok jag fått i julklapp, men det gick bara inte. Jag längtade tillbaka till den andra stugan. Med de fina färgerna. Långt borta från disk och chefer. Jag kan inte svära på det, men jag tror att jag slumrade till. Jag ryckte alla fall till en stund senare och upptäckte att vattnet hade kallnat. Jag kände mig mer utvilade än på länge. Sköljde av mig med varmt vatten och hoppade sedan ut ur badet. Flög fram till sambon och gav honom en blöt kram. Allt kändes bra igen och jag övertalade honom att ta en kopp te. Vi drack massor av koppar och höll om varandra tills det var dags att lägga sig. Vi sa nog inte vidare mycket till varandra. Men det var så skönt att bara vara nära. De senaste dagarna, sedan drömmarna hade börjat, hade jag inte känt mig vidare utvilad, och jag tyckte riktigt synd om honom. Snällare pojkvän kunde man leta efter, och nu slog det mig hur extremt självupptagen jag hade varit den senaste tiden. Jag kramade honom extra hårt. Samtidigt hade jag en obehaglig och underlig känsla av att jag inte riktigt nådde fram till honom. Han liksom allt annat i detta livet kändes så färglöst och tomt. Precis som att alla färger fanns i mina drömmar funderade jag över var jag kunde hitta min riktiga pojkvän. Om han ens fanns. Och vem var den riktiga jag? Jag tror att alla människor någon gång har undrat över vem de är. Överallt skrivs det om att man har olika personligheter när man träffar olika människor och i olika sociala sammanhang. Jag tror att de flesta har undrat vem de egentligen är. Vem av alla dessa personligheter som verkligen är den riktiga. Tankarna snurrade fram och tillbaka. Jag ville givetvis nå fram till sambon. Men det var inte rätt läge nu.
Jag lät honom sitta kvar framför soffan är jag gick och la mig. Han kändes så långt borta. Ljusår, minst. “ Jag kommer om en liten stund” sa han, som vanligt. “ Ok” sa jag, “kom när du kommer”. Detta var egentligen fånigt. Vi bor i en mycket liten stuga och även om vi var så långt ifrån varandra som möjligt, kunde det max röra sig om fem-tio meter. Vi har helt öppen planlösning, men försökt att dela av huset i tv-del och sov-del. Nu befann han sig i tv-delen och jag i sov-delen, fem meter från varandra. Plötsligt kände jag hur jag fick en blöt puss i pannan. “Sov gott lilla sötnos”, sa han och jag började nästan gråta. Men jag visade det inte. Jag skämdes så efter mitt utbrott tidigare under kvällen och tänkte på hur mycket jag tyckte om honom. Distansen som jag kände gjorde mig underlig. Jag ville komma honom närmare samtidigt som jag inte visste hur. Han kändes så annorlunda än tidigare, eller var det kanske jag? “ Det är inte dig det är fel på, det är mig”. Eller var det fel på honom? Vad drömde han på natten egentligen? Och spelade det någon roll?

Kapitel 13

Plötsligt satt jag på sängen i stuga, den andra stugan, och katten låg tätt intill mig. “Å”, vad allt han sa på en lång stund. Han sträckte på sig och slickade sig noga överallt. Den lilla katten hoppade upp och ner och ville att jag skulle öppna dörren. Jag sträckte också på mig, och gick ut med båda katterna i släptåg. Med bara en snabb fokusering lyckades jag få skärpa över landskapet. Den här gången lyste stjärnorna på himlen som tusentals, miljoner, miljarder stjärnor. När jag nu förklarar detta måste det tas bokstavligt. Stjärnorna tindrade och såg ut som just stjärnor, inte bara små ljusprickar här och där. Som stjärnor i tecknade filmer, perfekt stjärnformade och blinkande. Det var så vackert att jag inte kunde hindra mig själv från att bara gapa. Jag gapade ett bra tag, tills den stora katten sa “ Ok, nu får det vara nog, det här kommer varken bli första eller sista gången”. “ Men första”, sa den lilla och blinkade vänligt mot mig. Jag antar att hon bara ville ställa in sig. Jag märkte att den stora var ganska kort mot henne.
Antagligen därför att hon inte hade berättat något första gången. Jag sa inget, men tänkte att han fick skylla sig själv som bara satt och hängde under granen mest hela tiden. Hade han varit med när jag kom första gången, hade han ju kunnat berätta halt själv. “Ja, ja, vi kan gå nu”, sa jag efter ytterligare några blinkande minuter. Vi gick rakt fram och jag funderade över detta gående. Än hade vi inte kommit någon annan stans än just tillbaka till stugan. “ Du ser ju själv” sa den stora katten, “det här fungerar inte”. Och är det inte på tiden att du börjar kalla oss vid våra namn? Katter hit och katter dit. Du vet ju mycket väl vad vi heter.” Den stora katten heter X, den lilla Stålfågel. “ Ja, jag vet vad du heter, men vad är det som inte fungerar?” “Du ser ju själv”, sa han. Vi är helt ensamma här. Jag vet inta var alla har tagit vägen, men tanken är ju att man inte sak tillbringa början, mitten, slutet och evigheten själv. “Om man inte är buddhist” sa jag, “Nirvana, är väl ganska självständigt?”. Han skakade på huvudet. “Det var det inte förut, och det borde det inte vara, inte om jag fick bestämma”. “ Du får inte bestämma” sa Stålfågel och vispade runt mina ben. “ Men vad är problemet” försökte jag. “Kan ni någon gång lugna er och försöka förklara för mig?”. “Nej” sa båda samtidigt. “Vi vet inte”. Stålfågel sa så fort hon kunde, antagligen för att hinna före X, “ Det var ju därför vi valde dig, för att vi behövde hjälp av någon tänkande”. Jag såg att X blängde riktigt argt på henne. “
Men vad är det”, sa jag tillslut. “ Vad är det som ni inte vill berätta?”. Sluta tjura och säg det istället. “Vill inte”, var allt Stålfågel sa. X låtsades inte höra utan gick framför oss och var djupt upptagen med att tugga på en blomma. Han äter dessutom inte blommor. Det är Stålfågel som pysslar med sånt. Jag vet inte hur många blommor som hon har förstört hemma. Speciellt sörjer jag en fin variant som sambon fick i 30-års present av syrrans kompis, den levde och frodades. Tills vi flyttade ihop och Stålfågel åt upp den. Den försökte tappert skjuta några nya blad i luften, men hon smaskade hungrigt upp dem med. Så när X åt blomma förstod jag att något var fel, men jag orkade inte bry mig. Jag ville vara ha ett slut på detta ändlösa gående. “Är vi framme snart” undrade jag. “Kolla på din GPS” sa X och upphörde med tuggandet för en stund. Jag plockade än en gång fram den finurliga apparaten. Det tog ganska många minuter före den fick kontakt med någon mottagare, och började visade vägen. Vi följde följde den en bit, men det kändes fortfarande väldigt planlöst. Miljön ändrade sig inte vidare mycket, även om det kändes som att vi gick i timmar. Det var fortfarande massa tall och gran, och inte mycket mer. Jag kan inte påstå att skogen kändes mörk. Det var fullt av gläntor där ljus skymtade och öppna plättar som mest bestod av gammal mossa. Jag såg inte till några djur, inte ens knott eller spindlar. Det var faktiskt ganska rofyllt, och jag tror att jag hade kunnat traska på hur länge som helst, om jag inte började få väldigt ont i fötterna. Katterna såg också trötta ut, de hängde mest med svansarna och sa just ingenting. När jag tittade ner på GPS, och förväntade mig den gamla vanliga pilen, såg jag att det var en symbol som liknade en rund färgglad boll några hundra meter fram. Vi ökande takten, eller snarare, jag ökade takten, och katterna lunkade sakta efter. Precis när vägen svängde till såg jag en gigantisk luftballong som stod mitt framför oss. Det var ingen hel luftballong såg jag mycket snart, själva korgen fattades, och det var bara ballongen som stod på marken, likt ett underligt partytält. “ Jaha, är vi här”, sa X glatt, som om han brukade promenera hit lite då och då.
Väldigt snart, ja nästan i samma ögonblick förstod jag att så var fallet. Ut ur ballongen flög något ut väldigt snabbt. Ungefär som när man släpper ut luft från en ballong. Modell mindre än den här tänker jag på nu. Han som kom ut lyste med hela ansiktet i ett enda stort leende. Han jag visste inte riktigt om det var skräckinjagande eller trevligt. Nej, inte trevligt. “Hej ”, skrek mannen, helt obefogat eftersom han stod nästan bredvid oss. “ Han såg också ut som om vi borde blivit glatt överraskade, eller i alla fall väldigt glada. Jag viskade till X “ Vem är det”? “ Jörgen”, sa X , “Det vet du väl?”. “ Varför skulle jag veta det” undrade jag. “För att det är Jörgen så klart”, sa han och såg förvånad ut. Jag hade dock inte behövt fråga X. “ Hej, det är jag som är Jörgen” skrek mannen igen. “ Jo, jag vet”, sa jag ganska tyst. Mest för att han skulle förstå att det inte var nödvändigt att skrika. “Jaha ja”, sa Jörgen och såg mäkta belåten ut. Det gjorde X med.
Kap 14

“ Varför kommer ni inte in på en liten tur”, sa Jörgen, och visade oss in i ballongen. Katterna smet snabbt in före mig och jag kände att jag inte hade så mycket att välja på. De verkade förtjusta i honom, och jag var så trött på att gå, så detta kändes riktigt ok. Väl inne i ballongen blev jag än en gång uppslukad av alla färger. Ljuset reflekterades i tyget, och de som tycker att kyrkomosaik är vackert när ljuset bryter igenom, kan ha aldrig varit inne i Jörgens ballong. Hänförd stod jag och tittade en bra stund, inte lika länge som på stjärnorna kvällen förut, men länge.
Tillräckligt länge för att de andra skulle tröttna och börja diskutera lite ditt och datt. Jag försökte hänga med i diskussionen med förstod absolut inte något alls. Alla begrepp lät främmande och de nämnde platser och personer som jag aldrig hade hört talas om. Jörgen frågade efter en stund om jag ville ha kaffe och jag tackade ja mest för att vara artig. Dessutom var jag rejält nyfiken på honom. Han var ju den första personen som jag mött och han väckte mitt intresse just därför. Annars verkade han mest högljudd och faktiskt ganska korkad. Jag har alltid haft lätt att ha förutfattade meningar om folk, tyvärr ofta åt det negativa hållet. Jörgen tycke jag direkt illa om, men han gjorde sitt bästa för att vara trevlig, och jag kunde inte direkt hitta något att klaga på. Jag såg att katterna förstod hur jag kände, men de låtsades inte om mig, utan blinkade och kråmade sig runt honom. Plötsligt fick jag ögonkontakt med honom. Det var inte meningen alls. Jag tittade mest på hans platta hår, som inte hade mått helt fel av lite fön och skum. Sambons hår var tvärt om. Otaliga frisörer har försökt hitta på en enkel hållbar frisyr, men det har visat sig vara helt omöjligt. Mitt eget hår tämjer jag varje morgon med plattång. Jag har två stycken, en som jag använder hemma, och en mindre på resor. Den mindre är sämre, men blir varm snabbare, så ibland kör jag med den på morgonen även om jag är hemma. Jag kom att undra över om håret hade börjat locka sig, just som jag mötte hans blick. “Är du vaken” sa han, och såg uppriktigt skrämd ut. “ Nej, jag sover”, sa jag trött,och kanske lite surt, eftersom jag tyckte att det var den dummaste fråga någon hade ställt på länge. Och det var dessutom den första frågan, eller ord, som han riktade till mig över huvud taget. Ja, bortsett från om jag ville ha kaffe då, men det räknar jag inte riktigt. Han svarade inte på det utan tappade intresset för mig igen. Men jag började fundera på frågan igen. Jag kände mig underlig och visste inte riktigt själv om jag var vaken eller som. Ju mer jag tänkte på det var jag övertygad om att jag låg hemma i stugan i sängen och sov. Eller hade jag somnat i soffan? Jag mindes inte riktigt var. Jag kände mig ändå väldigt närvarande, även om jag var övertygad om att det var en av de lustigaste drömmar jag haft. Mer underlig än den drömmen då jag blev jagad av nazister på ett flygande tåg, och betydligt mer färgglad och rogivande än drömmen där jag var vampyrjägare och kämpade för min flickväns liv i en stor labyrint som var full av fallande köksredskap. “ Ja, jag sover” sa jag igen, och kände att jag faktiskt inte ljög.

Kap 15

Vi satt där en liten stund till, och tillslut tröttnade jag på katternas dumheter och Jörgens nonchalans gentemot mig. “ Men vem är du egentligen”, sa jag. “ Vad jobbar du med?” Jörgens leende försvann på ett kick. Det utbyttes mot ett groteskt jättelikt hål. “ Du är vaken!” Han jublade av entusiasm. “Varför sa du inget” undrade han. Han stirrade på min katter. “ Och ni, varför sa ni ingenting? Här har vi suttit och pratat nonsens i flera timmar, och den bästa nyheten av dem alla håller ni undan för mig?”. “ Nu börjar monologen”, suckade X. Stålfågel sa ingenting men verkade hålla med. Hon tassade helt enkelt ut från ballongen och lämnade mig ensam med Jörgen och och X. Jörgen såg helt lyrisk ut, som en belåten orm, tänkte jag, och tittade bort. “Oj, oj oj”, suckade han belåtet. “Detta tillfälle har jag väntat på, länge, länge, länge. Jag vet inte hur länge, men länge.”. “Jahaja”, sa jag, eftersom jag inte visste vad han hade väntat på så länge, och vad han förväntade sig att jag skulle svara. “Ställ dig bekvämt”, sa han, eftersom att det inte fanns några stolar i ballongen. Jag lutade mig mot någon underlig prydnad, och väntade på att han skulle förklara sig. X slut sina ögon, och visade att han ville kommaupp i min famn. Jag lyfte upp honom och försökte samtidigt dricka mitt kaffe. “ Nu ska vi se, nu ska vi se”, sa Jörgen och han fick ett röstläge som påminde mig mest om en gammal vis farfar som ska berätta en moralspäckad saga för barnbarnet. Jag ogillade attityden, men lät honom hållas. Jag hade hunnit bli rejält nyfiken på vad det var han ville säga, och tyckte inte det var värt att avbryta.

“Du somnade hemma i din stuga, och vaknade i en lika dan stuga här”, sa Jörgen. Jag nickade bara lite förvånat. “Det är ganska få som lyckas med det, att verkligen vakna här”. Han nickade instämmande. “ Men du vet just ingenting, eller vadå?” undrade han. “Ähume”, sa X, vi har faktiskt försökt berätta, och har berättat lite, men hon bara gick och gick”. Det kändes inte vidare sant vad jag kunde minnas av dagen, men jag lät honom hållas. Antog att det var något som de borde berättat, och som de av någon anledning inte hade sagt. Jörgen såg ändå ganska nöjd ut över att få ha äran att berätta allt, sa han satte igång. “ Jahadu, man kan säga att du finns parallellt i två nivåer. Det gäller för er människor, inte oss andra.” Jag valde att inte avbryta för att fråga vad oss andra var. “Det hela började för väldigt länge sen. Jag kan inte riktigt säga när, men det var väldigt väldigt länge sen.”. Det var ju verkligen informativt, tänkte jag syrligt. “ När platsen jorden upptäcktes och man valde att placera människor där, blev det så att man bara hade tillgång till en viss mängd koncentrerade själar”. Han såg uppgiven ut. “Varje människa skulle givetvis få en egen själ. I början hade vi överflöd av bra själar, och vi slösade bokstavligt talat med dem. Saken är den att själsmnassa fungerar ungefär som blandsaft. Man har en mängd som man måste späda ut för att det ska bli gott. Späder man för lite blir det intensivt, för koncentrerat och inte vidare trevligt. Späder man för mycket blir det blaskigt och ointressant. Den själsmassa som vi hade tillgång till hade vi alltså mer av än vad vi hade människor. Så vi slösade. Katterna, som du själv upplevt, skojade vi till det med, och de fick en väldigt hög dos med tanke på deras storlek.” X valde att inte höra. ” Några andra djurarter fick också lite substans, medan andra inte fick något. Sköldpaddorna de stackarna, guldfiskarna, vandrande pinnarna, och hundarna är bra exempel på djur som vi kanske borde gett lite mer. Den största potten gick dock som det var tänkt, till just människorna. Eftersom dosen var koncentrerad blev de första människorna väldigt smarta, tänkande och finurliga. Mycket snabbare än vad vi hade räknat med lyckades de både fixa eld, bygga hjul och innan vi ens hade hunnit överväga vad som höll på att ske, sprang alla omkring med stora byggstenar och byggde tempel och pyramider. Utvecklingen gick rasande fort, och vi kände att vi behövde skära ner på tankeverksamheten en aning. Men själmassan, som vi ska komma till senare, var ju redan fastställd, så det var inte så mycket att göra åt. Vi kunde bara hoppas på att de ville föröka sig fort, så massan blev lite mer utspädd.” “Du menar att ju fler människor, desto mindre själ”, frågade jag. Nu hade jag blivit riktigt intresserad av berättelsen. Det här var spännande och på minde om någon sekt, mindes inte riktigt vilken, men det var en bra historia i alla fall. “Jo, precis” sa han. “ Nu var det alltså för få människor. De dog i pesten, insjuknade mest hela tiden, och det matchade inte med den enorma utvecklingen som de gjorde på andra plan. Så tillslut en dag uppfann ni pencilinet, och plötsligt började det i rasande tempo att gå åt andra hållet. “Hoppsan”, sa jag. “ Jodå”, fortsatte Jörgen. “ Ni blev allt fler och fler. Det var inte vidare svårt för oss härifrån att se hur mycket dummare ni blev. Missförstå mig, inte alla blev dummare. Långt ifrån alla. Några fick ju fortfarande en massa själmassa, andra riktigt mycket. Allt beroende på hur duktig ens väktare var på att roffa åt sig precis mellan år ett till två i spädbarnsstadiet. “Väktare?”, vad allt jag behövde säga. “Va”, pep Jörgen av belåtelse. “ Har de inte ens berättat om sig själva?” “ De sa något om spejare” sa jag, och funderade på något som just nu fanns långt bak i mitt medvetande. “ “Eller delegerare”, försökte jag. Jag mindes faktiskt inte. X körde klorna i min tå, men jag lyckades låta bli att visa det. “ Ja, vissa som hade fått lite för stör själ för sitt eget bästa fick i uppgift att ta hand om verksamheten på jorden”. Deras uppgift består i att övervaka processen när en människa föds. En väktare väljs ut. Sedan är det väktarens uppgift att samla ihop så mycket själsmassa som möjligt. När ungen är två år är det kört.”” Hur går samlandet till” frågade jag. “ Lång historia, det kan du kanske fråga X på vägen hem” menade Jörgen, och fortsatte sin berättelse på sitt eget sätt. “ Den där själen som samlas ihop finns sedan stabilt förvarat här. man når sin själ först när man tar sig över hit. I drömmarna, i koma eller när man dör. Varje själ kan skapa sin egen värld, detta är din egna skapelse. Ja, allt utom katterna, ballongen och jag. Stugan och stjärnorna, stigen och granarna har du själv kommit på. Ganska futtigt om jag får säga mitt. Jag vet många som har hela städer, byar, metropoler, på en gång. De du”. “ Min skapelse?” sa jag. Jag hade så mycket jag ville fråga, men visste inte vad, eller hur jag skulle börja. “ Ja, just det” sa Jörgen”, och han lät lite snällare än på länge. “ Den här världen är bara ett fanatsifoster som du skapat. Ditt eget paradis, din egen himmel, dina drömmars land, jada jada. Du bestämmer vad du ser, och det mesta som sker. När en själ väl är skapad ska det till mycket före den bryts ner och kan återvinnas till en ny. Det är det som är problemet kan man säga. Massan håller på att sina, och det skapas människor som aldrig förr. Fem miljarder, enligt beräkningarna skulle vi vara tacksamma om det räckte till hälften.

30/11-07
Kap 16

Med ett ryck satte jag mig upp. Jag satte mig upp, eftersom jag sekunden tidigare hade legat ner i min säng. Hemma. Morgon. Jag vet inte vilket som just då kändes värst. Sambon sov fortfarande och jag gjorde mitt bästa för att inte väcka honom. Hans hår stod åt alla kanter och jag fick lust att genast väcka honom och klippa till det värsta. Jag är ingen vidare duktig hemmafrisör. Snarare en ganska tafflig variant. Jag undrar varför han ens låter mig sätta saxen i närheten av honom. Antingen är han väldigt snål, eller så älskar han mig väldigt mycket. Jag kokade som vanligt upp vattnet till pulverkaffet och tänkte bara stoppa i mig en banan till frukost. Sambon hävdar att bananer kommer från andra planeter. Jag älskar bananer och struntar i vart de kommer ifrån. Men det är väldigt dyra att köpa. På jobbet har vi en fruktskål. Man får bara ta en frukt varje dag. Jag och en kollega brukar smussla undan minst två per dag. Bananer i synnerhet. Det ligger alltid massa trista fågelpickade äpplen kvar i korgen när dagen är slut. Bananerna och druvorna går först. Nu stoppade jag i mig en banan som jag hade köpt helt själv helgen innan, och tittade lite slött på morgon-tv. Sambon vaknade till när katterna hade rally över sängen och han masade sig upp. Kanske för att vara trevlig, eller för att han inte kunde sova. Jag frågade inte. Han gick fram till vattenkokaren för att sätta på vattnet igen. Jag beslöt mig för att ta en kopp till och ropade på honom att hälla i mer vatten. “ Jörgen, du kan väl göra lite...” sen kom jag inte längre, före jag kom på vad jag just sagt. jag behöver väl inte tillägga att min sambo inte heter Jörgen? Han tittade underligt på mig. “ Ähum”, sa jag, en ny kollega heter Jörgen, och jag drömde liksom om honom” försökte jag. Det varken lät trovärdigt eller var det. Sambon ställde ifrån sig vattnet och gick och la sig igen. Jag vet inte vad han tänkte, men jag var på sanslöst ledsamt och dåligt humör när jag åkte iväg hemifrån. Jag skickade flera “förlåt” sms från jobbet, utan att få svar. Det gjorde mig inte på bättre humör, och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Inte bättre blev det när chefen visade sig i dörren till arbetsrummet. “ Kan du kommain till mig senare i veckan” sa hon. “ Jag har något som jag behöver tala med dig om”. Jag blev med ens kall. Jag undrade vad jag hade gjort för fel. Visst är det konstigt. Beror det på kass självförtroende att jag inte trodde att det handlade om en löneökning? eller var det hennes tonläge på rösten? Eller hade jag något dolt på mitt samvete som kom till ytan?” Är det något jobbigt” frågade jag. Jag kände att jag behövde veta. genast. “ Nej, inte direkt “ sa hon. “ Vadå, inte direkt skrek min hjärna. Antingen är det jobbigt eller inte. antingen rör det sig om en kul löneökning, fast anställning eller en ny kul uppgift. Om inte. rör det sig om någon form av klagomål, och då är det jobbigt. När jag skulle till att försöka pressa henne på mer information ringde så klart hennes mobil och hon strövade iväg och hade redan glömt mig. Jag satt halvt gråtfärdig,darrande, förbannad och skitnervös över vad det kunde vara. Jag rannsakade mitt minne. Jodå, det fanns ett dussin saker som jag kunde gjort bättre, och en handfull som jag hoppades att hon inte visste om. Kunde det vara något av dessa? Jag mailade henne direkt och bad om en tid för vårt möte. jag ville ha det överstökat. Resten av dagen minns jag inte. Hade så mycket att tänka på att allt bara flöt fram som i en seg skugga. Jag vet att jag borde kört hem, att jag antagligen åt kvällmat med sambon. jag antar att vi var ganska tysta och stela mot varandra. men jag minns faktiskt inte. Inte alls. Jag befann mig långt borta i tankarna. Jag ville tillbaka till Jörgen och katterna. Jag kände mig urless på livet här med en tjurig sambo och en hopplös chef. Att det var jag som hade varit taskig mot sambon tänkte jag inte ens på. Och att jag var nervös för samtalet med chefen eftersom jag faktiskt hade lite som jag skämdes över ville jag heller inte tänka på. Oh nej. Jag flydde bort från allt mentalt i tankarna och kunde nästan se, känna och lukta mig tillbaka till ballongen i skogsgläntan. Och utan att jag egentligen visste hur eller när, så stod jag inne hos Jörgen igen. Han hoppade till när han fick syn på mig. “ God morgon “ sa han med en mycket hurtigare röst än den stela lite rossliga berättar rösten som han hade använt sig av tidigare. “ Hej” sa jag. Jag kände i magen hur lycklig jag var över att vara tillbaka. Jag vet inte hur det gick till, hur jag plötsligt kunde svänga mellan de två platserna. Men det var här jag ville vara just nu. Han bjöd mig på kaffe igen, och vi stod en stund och diskuterade färgerna i taket. Nu såg jag att det faktiskt fanns en trevlig soffgrupp lite längre in i ballongen. Jag förvånades över hur jag kunde missat det tidigare, men antog att jag måste varit väldigt trött efter promenaden sist. Vi slog oss ner i den mjuka, men inte allt för slappa soffan. Jag bredde ut mig och satte upp fötterna i den. Den var som gjord för det. Jörgen öppnade i taket, och en klarblå, himmel visade sig över oss. “ Vad är detta för ställe” frågade jag. Jörgen berättade att det var en luftballong som han råkat göra sönder. Det var givetvis inte meningen. En dag när han skulle ta sig en tur var det bara själva ballongen som stod och väntade på honom. Han hade funderat en hel del på vart korgen hade tagit vägen, men efter att han hade bosatt sig i ballongen så tänkte han inte mer på det. Vi fortsatte att diskutera ballongen och dess inredning. Så kom vi sakta men säkert in på samtalet som vi avslutat så abrupt tidigare. “ Har du märkt att det går runt massa utspädda själar? Vi har funderat så mycket över det, hur stor roll några procent verkligen spelar in i människans beteende.” Jag såg framför mig en massa människor i genomskärning. De var fyllda med en röd vätska. Vätskan var inte blodröd och seg, utan ljusrosa i olika varianter, och skvalpig. Saftig helt enkelt. Jag funderade över dess blandsaft människor en stund, men visste vad det var Jörgen menade. Man behövde ju inte vara en psykolog för att märka att det vimmlade av idioter på gatorna. Alla var ju inte idioter direkt, bara korkade, icke tänkande. Jag hade haft flera halvgoda vänner, eller snarare bekanta som jag kunde ha kul med en kväll ute, men som aldrig fixade ett riktigt samtal. Jag hade upptäckt frustrationen redan som liten, när de inte förstod leken, inte hängde med i de enklaste lekar eller fantasivärldar som jag byggde upp.

Eller som mig kompis Jonas. Vi var goda vänner när vi var små. Vi byggde lego, ofta och mycket. Mest hela tiden. En gång sa han att han kunde göra om ett flygplan som min pappa hade byggt. Han lovade att han kunde göra det mycket snyggare, för han hade en bar ritning hemma. Vet inte om det i slutskedet var ritningen som saknades, eller om han inte hittade alla legobitar som behövdes. vilket fall lyckades han plocka sönder flygplanet, eller raketen, tror förresten att det var en raket. Han fick aldrig ihop den igen. Jag blev ledsen. Tjatade massor på pappa för att han skulle bygga upp den igen. Det gjorde han inte. Johan hade aldrig fantasi nog att skapa något som det inte fanns ritningar till. Han var säkert expert på IKEA-byggen nu för tiden, men inte vidare kul som vän. Jag funderade vidare. Kände mig skittaskig som utnämnde min gamla vän Johan som själlös. Då hörde jag hur Stålfågel avbröt mina tankar. “ Inte själlös, bara utspädd”, sa hon. “ Tack”, sa jag med torr röst. Gråten satt i halsen, så taskig kände jag mig. Utspädd var just vad han var. Och, Lena, min gamla lågstadiekompis. Totalt utspädd. Jag hann inte längre för Jörgen sa” Vi brukade alltid räkan in de religiösa i de mest utblandade. Du vet, de som inte har förmåga att tänka själva. Kanske leds de av något annat, större. Vi vet inte riktigt det. Inte än”. Jörgen tittade underligt på mig. Det hela kändes obehagligt. Men skönt.

Jag hade verkligen saknat känslorna, som nu på bara någon dag svallade över mig i ett rusande tempo. Stålfågel slickade mig lite på handen, och skrämdes iväg när X puffade undan henne och satte sig i mitt knä. Efter en liten stund smög hon i alla fall tillbaka till oss, och somnade i en hög på X. Jörgen och jag fortsatte att tala om det ena och det andra i timmar. Men hela tiden kände jag på mig att han inte ville berätta allt. Och jag var osäker på vad han egentligen ville. Han la så mycket tid på mig. Hade han inget annat att göra? Inte för att det var fel att få mycket uppmärksamhet, men det kändes inte helt bra. Jag funderade lite på vad X brukade göra hos honom. De verkade känna varandra väldigt bra. “ Jag tror att det är på tiden att du får träffa min chef” sa Jörgen. Jag minns inte vad som hände innan ha sa så, men jag tänkte på något helt annat än chefer. Jag blev lite butter när chef kom in i bilden. Inte just Jörgens chef, honom hade jag ju inte träffat än. Nä, min alldeles egen chef kom tillbaka till mitt medvetande, och jag funderade lite över om när jag skulle våga mig in till henne. “ Här”, sa Jörgen och öppnade dörren ut från ballongen.

Fortsättning följer....

Lilla huset i stora skogen

måndag 17 mars 2008

Snö

2 kommentarer:

SNÖ-eller legenden om den lilla katten med den lila ametisten.

Bloggkompisar

Här är det!!!!

Bloggarkiv

Om mig

Novellen-snö