Jäsp

Vissa dagar är man tröttare än andra. Idag tillhör den trötta varianten.

Kanske beror det på att jag hade underligt livliga drömmar inatt. Drömde att jag var i en simulator på Liserberg. En sådan där variant där man sitte ri stolar som rör sig, och de visar en film på en stor duk. Vi ahde 3D glasögon och allt var så, riktigt oriktigt. För jag visste att jag var i en simulator hela drömmen. När åkturen var slut, gick jag ut från hallen och kom ut i det fria.

Så jag har åkt berg och dalbana i natt. Och det märks nu på morgonen. Känner mig yr och underlig. Skumt!

Igår fick jag en present på posten. Världens sötaste spindelstrumpor. Så väldigt söta så att jag skulle vilja glida runt med dem på jobbet. Men det passar sig kanske inte riktigt. Får bjuda hem folk istället! Tack för den fina presenten!!!! Lyste upp min annars gråa mobilstruldag!

Har bestämt mig för att försöka stanna kvar här ett tag. U får väl pendla, jag kan inte lämna mina söta elever. Och jobbet. Trivs alldeles för bra just nu för att ge upp det. Och stugan är så fin! Ja, före vi vet om han får fast, så är det ju egentligen inget att diskutera. Nu får vi bara hoppas att han får tjänstledigt här, så att han kan komma tillbaka hit efter sommaren om han inte får fast.

Det är så mycket lättare att uppskatta det man har om man inte är låst. Tidigare fick jag lätt panik här. Såg mig bo här och skrumpna bort. Nu har vi har ena foten på väg bort, vill jag plötsligt inte iväg längre.

Och ikväll blir jag nog klar med religionen!!!

Argare än arg. Varning för Sony Ericsson.

Nu ger jag upp. Jag är så less och arg, att U får ta min roll....

Det hela, och inte vidare roliga, började med att jag för ungefär ett år sedan köpte en Sony Ericsson telefon. Tog den dyraste modellen, med 3.2 pix kamera och andra skojiga funktioner, som var fräscha då. Fick visserligen betala en mindre förmögenhet varje månad för telefonen, men med kamera och allt, tyckte jag det kunde vara värt det.

Efter inte speciellt lång tid fick jag dyra trådlösa lurar, bluetooth, av syrran. Bra för hjärnan( inget cancer, än:-), och smidigt att göra mobilonader, det vill säga gå långa rundor och tjata med varandra, fast på distans.

Men mitt bluetooth funderade inte. Trist, och jag skulle lämna in telefonen. hade ju massa garantitid kvar, och en sån sak ska fungera, annars var ju headsettet a 500kr menlöst.

1. Telefonen lämnas in till 3. De behåller den i 6 veckor. Får tillbaka den.

2. Kommer hem. nej, bluetoothen är fortfarande söner. Suck. Åker in igen tre dagar senare. De behåller den två månader!!!

3. Får tillbaka en "ny" telefon. Min gamla gick inte att laga. Tar hem den nya för att ladda den. Går inte att starta. ALLS!

4. Åker tillbaka, lämnar in den nya telefonen som aldrig varit igång ens! De behåller den en vecka.

5. Får tillbaka den. De säger att den bara behövs laddas. Åker hem och laddar den.

6. Det visar sig att den har batteritid på 30 min. Tiden från att jag tar ut den från laddaren( fulladdad) och kör till jobbet (25 min) är för lång tid!!! Så den dör på vägen!

7. Åker in igen, arg, sur och förtvivlad. De förklarar att man ofta får gamla batterier i nya telefoner??? Så jag får ett nytt batteri.

8. Kommer hem. telefonen är döende, igen. Provar att stoppa in U´s fulladdade batteri, som fungerar i hans telefon utan
problem( vi har samma modell). Hans batteri är plötsligt dött i min telefon, men fungerar i hans. Det är med andra ord inte batterifel, utan telefonfel. HJÄLP!

9. Idag ska U åka in. Jag är rädd att jag annars kommer slå ner killarna på 3. Seriöst alltså. Arg är inte ordet som räcker. Uppgiven, desperat och slutkörd.

Disträ och shoppinggalen

Jag har nog något problem. Sista tiden har jag antingen varit totalt frånvarande, eller shoppat. Jag befinner mig i andra ord antingen framför datorn och är okontaktbar, eller i någon affär och shoppar mer än vad jag behöver.

Inget vidare kul för U. Han pratar lite med mig ibland, jag nickar, och lyckas ibland hålla med. men ofta har jag inget minne av det några sekunder senare. Han skrattar gott åt mig. Men innerst inne tycker nog både han och jag att det är trist. Jag vet inte varför jag blivit så konstig. Började väl någon gång efter jul. Hoppas jag vaknar upp snart...känns nästan som att jag befinner mig mitt i Snö.

Eller så shoppar jag. Då är jag plötsligt klarvaken( eller kanske i ett zombishoppoholic trans?). Idag lyckades jag handla:

Ett par Ecco på rean( halva priset) a 400kr.
En Armani tröjapå rean ( halva priset) a 800kr.
En Odd Molly tröja a 500kr, ordinarie pris!!!
Samt en Bondelid klänning a 300kr på rean, under halva priset!!

Jag fick även äntligen tillbaka min mobiltelefon, hurra! Och gissa vad?! före mig i kön stod en mycket tjurig man, som hade väntat på sin telefon i evigheter. han var både arg, rasande, skrikande och allmänt hemsk. Så jag kände mig som en liten tjurig ängel när jag började tjata om min telefon...skönt med sura gubbar framför mig i kön, då slipper jag vara den värsta.


U köpte faktiskt också jättemycket kläder...för 3600kr!!!!!!!!!!!! Så jag behöver inte skämmas så jättemycket när jag tänker närmare på saken. Och tänk vad fina vi kommer vara när vi går hand i hand i Stockholm i sommar!

Stockholm, del 1

Idag fick jag ett sms av U. Han har fått jobb i Stockholm. På riktigt. Eller tja, ett vikariat på 6 månader, men ändå. Med en riktig lön.

Så vad ska jag göra nu?


Självklart fick jag en glädjeattack, äntligen, äntligen och ännu mera äntligen. Som jag har tjatat om att man inte kan bo här hela livet. Som han har avskytt sitt jobb här. Och som att äntligen ha anknytning till staden där all onödig lyx existerar i mängder. I alla jämfört med Furusjö. Här har vi inte ens en bokbuss vad jag vet.

Men jag då? har ju för inte allt för längesedan lämnat Göteborg eftersom att jag avskyr distansförhållanden. Eftersom att jag inte kan sova på natten utan U. Eftersom jag vill vara med honom på kvällen, på natten och på morgonen. I Göteborg hade jag ett liv. När jag väntade på honom under veckorna kunde jag umgås med vänner, shoppa och rulla runt farmor. Nu blir jag plötsligt ensam i skogen. Tur att det snart är vår och finns massor att göra i trädgården....om vi bor kvar.....för annars är ju inte ens det vidare kul....

Så kanske borde även jag söka jobb i Stockholm.....????.......menjag älskar ju mina elever här....och mitt spa.....och min bil....

Kan man ta med eleverna och stugan tro? Och vågar vi både lämna allt här när han bara har ett vikariat?


?????????

?????????????????????????

Men ändå bubblar jag av lycka och olycka.....Stockholm verkade vara så mycket roligare när det var en dröm.....nu känner jag mig underlig....vill......men vår stuga.....

???????????????????????????????

Snö

Så idag kom äntligen januarisnön. Som de flesta i Sverige vet, så har det snålats med vinterkylan den senaste tiden, vilket har inneburit bilresor utan skrapande rutor och iskalla rattar...( ska mäta ratten imorgon , nu när jag tänker på det. Har ju inte behövts något rosa luddigt i den senaste värmeböljan:-)

I helgen var det så trevligt väder så att jag bara hade en kofta på mig när jag släpade ved mellan trädgården och förrådet. Då funderade jag på vårlökar och nyplanteringar. Idag var de tankarna långt borta. Istället fokuserades dem på snö och kyla.

När jag körde hem var det kolsvart och väldigt vackert. Snöflingorna virvlade runt bilen och helljuset skapade sprakande flingor och silverglans på vägen. Det var verkligen vackert och jag funderade på de stackars medeltidsmänniskornas tragiska öde, som aldrig fick beskåda den vackra gnistrande snöyran. Det är något märkligt med snö. Inte undra på att massor av böcker, noveller( hummm), och annat är uppkallat efter just detta naturfenomen. Tror att vi har minst tre fyra stycken med snö i titelordet här i stugan. Det måste bero på det kalla, kontrasten, det vackra, spröda men förgängliga. Eller nåt.

Motsats är kanske, "ökensand". Men motsats till ökensand borde vara istapp, och inte snö." Istapp" låter kallt och hårt och död, och inte alls lika romantiskt vackert som "snöflinga". Så jag vet inte vad motsats till snö är.

Efter maten gick vi och badade i spat. Det var mysigt och ångande och snön föll i blöta klumpar ner på oss. men det var inte så farligt. Jag gillar kontrasten av varmt och kallt. Jag lekte "hela havet stormar" i spat. U var dålig och förlorade hela tiden. Vi plaskade runt och funderade över snö, Stockholm och mina elever. Sen gick vi upp och det var inget kul med våta snötofflor som hade blivit iskalla under badandet.

Nu slog det mig, motsats till snö är givetvis, spaånga.

Nu ska jag skriva på religionen. Never ending story så att säga. Detta är sista delen i en av alla delkurser. På måndag börjar nästa kurs, som även innefattar en c-uppsats. Och på måndag börjar även arbetet med en D-uppsats i svenska. Så nej, jag kommer inte ha något liv den här våren.

Fortfarande åtta

Hej igen...:-)

Jag har en klocka på min dator som går ungefär sju minuter för tidigt. Vår dvd-spelare har även den en klocka, som går två minuter för tidigt. Och på armen har jag en tredje klocka som går nästan rätt.

I kväll sitter jag i soffan med datorn i knät och borde verkligen börja skriva på examinationsarbetet i religionen, som jag är fem dagar sen med. Istället för att börja skriva, kollar jag om vartannat mina Traderaauktioner samt min mailbox. Jag skojar inte om jag säger att jag under vissa stunder kollar oftare än vart femte minut. På båda två. Sen tänker jag att "jag ska bara kolla en gång till, sen ska jag börja skriva", och kollar, och kollar, och kollar.

Det verkar sluta i ren katastrof. Eller i alla fall ett blogginlägg.

Det riktig jäkliga med hela situationen, och inledningen med alla klockor är att:
Först kollade jag på min datorklocka, och konstaterade att klockan var åtta. Ok tänkte jag, borde verkligen börja skriva, bara två timmar tills U kommer hem. Men givetvis måste jag kolla mailen/Tradera först och gjorde det. Omsorgsfullt. När jag inte kunde kolla på den tomma mailboxen mer, kollade jag på klockan. Upptäckte att den fortfarande var åtta, eftersom att jag nu lyfte blickan och spanade in den på Dvd-spelaren. Suckade djupt, kollade mailen, och funderade över att resa mig upp. Tiden går ju kan man tycka. Kollade Tradera igen, och tänkte att " nu får jag verkligen ta mig i kragen( typ) och börja skriva. Så jag spanade ner på klockan och såg att den fortfarande var...just det, åtta.

När man har tråkigt stannar verkligen tiden. I alla fall i lilla gula stugan.

Så nu, istället för att skriva tenta, skrev jag här, och ska nu bara kolla mailen/tradera, och sen börja skriva. Ses snart!

70-tals feber

Syrran ska ha nyårsfest med 1978-års tema. Jag föddes då. Det betyder att jag fyller 30 år i år. Hilfe!!!! Men inte nog med det. Vi ska klä ut oss till äkta 70-talister. Eller snarare 50-talister, för skulle vi klä ut oss till 70-talister skulle vi ha gröna sparkdräkter och rejäla regnställ i bävernylon.

Nu springer syrran och svärpojkvännen runt och jagar kläder i föräldrarnas garderob. Syrran hittade finfina stövlar, svärpojkvännen en skjorta. Jag ingenting. I värsta fall får jag väl ha rosa mysdress. Det hade jag 78, så ingen kan klaga över att det inte är äkta. Bara x-gånger större storlek.

De senaste dagarna har jag bara lekt med datorn och min ipod. När jag var liten önskade jag mig en docka varje jul. För att ha något att göra under julhelgen hos mormor. Det var alltid långtråkigt där, och dockan räddade situationen. Nu kan man väl säga att min ipod haft samma funktion. Mindre att klä på och av, mer att trycka på och skryta om.

Juldagen

Oh!

Nu är glada julen slut. För mig i alla fall.

Alla( nästan) julklappar är upprivna, alla förväntningar över och alltihop hoppackat i papperspåsar som antagligen är hemma i stugan igen.

Medan jag är i Halmstad och har lite småtråkigt. U har precis åkt hem till stugan och lämnat mig ensam med släkten.

Så vad har då hänt senaste evigheten?

Sista veckan i skolan var hektisk, eleverna lämnade dinglande örhängen i drivor ( två par) till mig( why?) och på det stora jullotteriet vann jag ett par rejäla trädgårdshandskar till U och en sax med tio års garanti till mig. Hurray!

Sen kom K på besök. Gammal barndomskompis sen evigheter tillbaka. Vi pratade två dygn. Skvallrade, filosoferade, och tjatade. Sen åkte hon hem.

U och jag åkte till A6 och stressköpte sista klapparna, slog in dem hemma och andades ut.

Dan före dag åkte vi till Halmstad. Lugn kväll utan krångligheter, och sen var det julafton. Fick julstrumpa som bestod av två påsar bilar, godisbilar. Hade mamma också varit på varuhus och stressköpt paket månn tro? Dagen flöt fram och sen fick jag vara tomte och jag fick följande julklappar. Här följer en lista:

Kanin som heter Alphaville och nästan kan vifta med öronen och läsa sagor. Om man jobbar lite med inlärningen, för igår var den mest inte lila. Jag har längtat efter honom i evigheter.

Ipod, som ska uppgraderas till lyxigare modell. Toppen!

Parfym som jag längtat efter i massa år. Nu luktar jag nytvätt.

Tofflor, nästan samma som jag själv köpte, men med praktisk sula.

Erasure dvd. Riktigt bra!

Lite bilgrejer som jag inte förstår.

Bok.

Samedockor

Fotoalbum.

Vas.

Halsband( oanvändbart)

Salt och pepparkar.

Vas

Kamerastativ

Choklad

Nu ska jag fördriva tre dagar här, flera dagar i Gbg. Sen är det Klubben den 29/12 och sen nyår. Jag kommer inte hem på evigheter, ska vara gäst till den 1/1. Blä. Längtar hem till min nya kanin och till U. Men just nu mest efter kaninen. Även om U har börjat läsa godnattsaga. Lyckas inte kaninen så får U rycka in. Han kanske kan lära den medan jag är borta?

Små och stora problem

Idag fick en kollega veta att kollegans mamma har cancer. Mamman är inte vidare gammal, och har dessutom haft det tufft tidigare. K fick givetvis en chock, och mådde fruktansvärt. Prognosen ser dessutom riktigt dyster ut.

För mig kändes det underligt. K har utåt sett ett så fint och bra liv. Såg jag K på stan skulle jag aldrig förstå hur mycket smärta som fanns under ytan. Skulle istället avundas ett till synes perfekt liv. Så lite man vet.

Samtidigt grämde jag mig över tre hemska elever. De går inte i min klass, mina elever är bra! Men jag råkade ha en lektion med deras klass. Trion dyker upp 45 minuter in på lektionen, som för övrigt bara är en timme lång. De flinar, småpratar och säger inte ursäkta. Jag blir tjurig och frågar varför de är sena. De hävdar att en kollega hade varit med dem, och att kollegan sagt att det var ok att de kom försent. Jag trodde inte på dem, ringde kollegan, och givetvis hade det inte varit ok.

Så jag kör ut dem ur klassrummet, arg, dels eftersom att de kom sent, men mest för att de ljög.

Vad gör då dessa tre? Jo, de springer till rektorn och säger att jag slängde ut dem utan anledning. Smart rektor kontaktar kollegan, och han är på min sida, förklarar att de ljugit och att jag hade all rätt att vara sur. Skön upplösning, men ändå, trista elever.
Skönt också, för mig gamla chef hade bara trott på elevernas version.

Men dagens fråga är.
Borde det inte vara läraren som springer till rektorn pga ljugande elever, och inte ljugande elever som springer och ljuger ytterligare för rektorn? Vart är skolan på väg?

Och slutsatsen?

Är detta över huvud taget något att oroa sig för eller ens fundera på, när livet kan ha så mycket större saker som skapar problem? Så länge alla nära och kära mår bra, har man det faktiskt helt ok!

Konsten att undvika

Idag var jag och shoppade loss på ICA i Mullsjö. En ganska stor ICA butik, som jag föredrar att gå till framför den mindre varianten i Habo ( som dessutom fuskade med köttfärsen).

När jag gick och strosade på ICA i godan ro, och funderade över dvd-rean, såg jag en bekant. En sån där bekant som man känner, men inte riktigt orkar hälsa på. Därför att man inte vet vad man skulle säga. Och i värsta fall skulle man lova varandra att "höras" vilket ingen av oss egentligen vill. Och sen skulle det bli ännu pinsammare nästa gång vi sågs, eftersom fortfarande ingen av oss hade ringt.

Så när jag spanade in henne vid fruktvågen, slanka jag tillbaka mot juldekorationerna, och hängde där ett bra tag. Det ledde till att jag i ren desperation köpte en ganska söt "snöflinga" med 62 småljus, att hänga i fönstret. Nu hänger den där. Tjohej!