Små och stora problem

Idag fick en kollega veta att kollegans mamma har cancer. Mamman är inte vidare gammal, och har dessutom haft det tufft tidigare. K fick givetvis en chock, och mådde fruktansvärt. Prognosen ser dessutom riktigt dyster ut.

För mig kändes det underligt. K har utåt sett ett så fint och bra liv. Såg jag K på stan skulle jag aldrig förstå hur mycket smärta som fanns under ytan. Skulle istället avundas ett till synes perfekt liv. Så lite man vet.

Samtidigt grämde jag mig över tre hemska elever. De går inte i min klass, mina elever är bra! Men jag råkade ha en lektion med deras klass. Trion dyker upp 45 minuter in på lektionen, som för övrigt bara är en timme lång. De flinar, småpratar och säger inte ursäkta. Jag blir tjurig och frågar varför de är sena. De hävdar att en kollega hade varit med dem, och att kollegan sagt att det var ok att de kom försent. Jag trodde inte på dem, ringde kollegan, och givetvis hade det inte varit ok.

Så jag kör ut dem ur klassrummet, arg, dels eftersom att de kom sent, men mest för att de ljög.

Vad gör då dessa tre? Jo, de springer till rektorn och säger att jag slängde ut dem utan anledning. Smart rektor kontaktar kollegan, och han är på min sida, förklarar att de ljugit och att jag hade all rätt att vara sur. Skön upplösning, men ändå, trista elever.
Skönt också, för mig gamla chef hade bara trott på elevernas version.

Men dagens fråga är.
Borde det inte vara läraren som springer till rektorn pga ljugande elever, och inte ljugande elever som springer och ljuger ytterligare för rektorn? Vart är skolan på väg?

Och slutsatsen?

Är detta över huvud taget något att oroa sig för eller ens fundera på, när livet kan ha så mycket större saker som skapar problem? Så länge alla nära och kära mår bra, har man det faktiskt helt ok!