Habo är litet och Giraffspråket farligt

Dagen började med förkylning. Kom snorandes till jobbet och kände mig hängig. Höll ganska trista lektioner, alla såg uttråkade ut, även jag.

En kille i klassen hade gått och samlat ihop alla sina pengar och köpt ett Gameboy. Han var totalt överlycklig över denna lilla maskin och visade stolt upp den, för samtliga lärare. Tyvärr var bilspelet mer spännande än min monolog om "nya ord och deras uppkomst" och han brydde sig föga om huruvda "Bin Ladin-rea"( betyder att flygpriserrna rasade efter 11/9) eller Bling bling kommer att stanna i det svenska språkert.
Han hade fullt upp med att svänga i rätt kurvor och unvika andra trafikanter. I mellanåt sneglade han även ner i en körskolebok på lätt svenska ( som jag lånat ut till honom) eftersom han snart har teoriprov.

Tillslut fick jag nog och hotade med att beslagta nöjesmaskinen och lämna över den till Rektor. Han blev tvärsur, menade att han inte fått tillräckligt med uppmärksamhet och han minsann hade viktga saker att fråga sina kompisar om( jo, när han inte pluggade teori, körde bilspel så snackade han med bänkgrannen).

Jag blev ännu surare och tog spelet, han stormade ut ur klassrummet och var tvärarg.

Senare, såg jag honom i biblioteket. Jag gick fram till honom och skulle just skälla ut honom, då det slog mig att testa "Giraffspråket". Syrran har tjatat om liknande psykologiska retoriska knep. Även läst om det i PS!( man fick någon kul premie, därför fanns den hos oss). Det bygger på att man ska utgå från sigsjälv och säja "jag känner si och jag känner så" istället för att anklaga den andra. Så jag sa: " Jag blir ledsen när jagförsöker ge dig en fin lektion, och du nonchalerar mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att få upp intresset hos dig. Jag vill vara en bra lärare". Han munlade något, sa förlåt och vi var vänner.

Fem minuter senare hittar min kollega S honom storgråtade i korridoren. "Jag måste tala med H", sa han, "jag måste säga förlåt!". Kollega S hämtade mig och till min fasa rann tårar i stora floder från honom. " Förlåt förlåt, snyftade han. "Och du som var sjuk!". Jag tycker ju inte min förkylning var något att orda över, men kille bara grät och grät och det tog mig nog 15-20 minuter att få honom till ett leende och att förstå att jag inte var förkrossad, bara lite bekymrad ang honom och vad som hänt under lektionen.

Lärdom: Använd inte psyktrams som du inte läst på eller behärskar.



(Bilden kommer från: www.ildsjelen.no/ giraff.jpg)

På hemvägen skyulle jag handla, och hittade U i kön framför mig. Med ungefär samma saker i korgen. Habo är litet! Nu lagar han mat. Jag skriver blogg. Mest för att jag gasat sorkar före han kom hem. Jag tycker om att gasa sork. men det kan jag inte säga högt till honom, jag måste se lite sliten och lidande ut, som att det är i stil med att diska.