Ingen ridning

Idag skulle vi äntligen rida, Kollega S och jag!
Redan första arbetsdagen i augusti hade vi bestämt oss för att börja på ridskola ihop. Tyvärr fanns det inte plats i den grupp som vi hade tänkt börja i, och förra veckan var jag ju i London( hjälp vad tiden går). Men idag fanns det både plats i onsdagsgruppen och vi var hemma.

Vi packade duktigt våra ridgrejer på morgonen, funderade över vilka mysbyxor som bäst lämpade sig som ridbyxor och huruvida synthkängor eller gröna gummistövlar är bäst som ridskor. Vi satt länge på jobbet för att vänta in att klockan skulle bli sex. Men när tiden hade gått långsamt, och bara var lite över fem, bestämde vi oss för att ta en macka hemma hos henne. Vi tog var sin elevbakad smörgås och pratade mest arbete och en hel massa "youtube". Plötsligt var klockan 7 och vi hade missat ridningen. Nu vågar vi oss inte tillbaka dit utan får leta ny ridskolan. Pinsamt, ja, dumt, ja, men vi hade en väldigt trevlig kväll!

Förövrigt så var det än en gång bråk med en viss kollega. Denna gång var den tack och lov inte arg på mig utan en annan i arbetslaget. Vissa personer har tydligen ett behov av att alltid vara arg på någon. Mitt i det jobbiga tycker jag det var otroligt skönt att ilskan hamnade på någon annans axlar. Nu vet vi liksom att det inte är "fel" på mig. Men det gjorde ju inte gnället roligare.

Längtar tillbaka till London något vansinnigt. Och längtar efter U som är på tågresa genom hela Ryssland. Mest av allt skulle jag vilja vara med på tåget och se det gråtrista landskapet susa förbi. Varför dras man till gråa landskap och kala fält? När vi har regniga ängar alldeles utanför huset? Och massvis med dimma har vi också, som att molnen ramlat ner, kändes det som ikväll när jag körde hem. Nä, Ryssland har något som gör att allt det bleka blir magiskt och lyckas skapa drömmar om ridande prinsar på klorblekta hästar, med röda sammetsmantlar flygande i vinden.

"Prinsen höjer det gnistrande svärdet och parerar sig fram mellan kärnkraftsverken med van hand. Han håller upp det glimmande stulna ägget framför prinsessan. Prinsessan ler ett snett leende där de stora gluggarna mellan tänderna visar ett mörker och en hunger man inte trodde fanns i ett land där det finns fri tillgång av kål och sprit. Prinsen böjer sig ner och lyfter upp prinsessan bakom sig. Hennes alldeles för höga pumps och kortkorta kjol matchar i färg med prinsens mantel. De bildar en färgklick som påminner om en äkta handknuten matta, gjord av slavarbetande barn eller straffångar i staden bredvid. De susar iväg mellan de fallfärgiga husen, förbi en marknad som säljer kuriosa från andra världskriget där en busslast turister shoppar loss. Vårt par tar in på ett motell där sänglopporna inte är fler än tio per kvadratcentimeter. De håller om varandra, spelmännen i rummet bredvid valsar in och spelar upp till en glad, men ändå bitter låt och den lågbenta dansen är i gång ända till klockan 20.30 då den kommunala strömmen stängs av".

Jag trivs bra i min stuga.