torsdag 20 september 2007

Snö Kapitel 8

Jag var borta en bra stund, för när jag vaknade av att katten slickade mig i ansiktet kände jag att hon hade hunnit med större delen av det. Hon pep till av glädje när jag vaknade till liv igen, men fortsatt ivrigt sitt slickande. Hon luktade kattmat och gräs. Kattmat måste vara något av det vidrigaste man har kommit på. Små torra illaluktande bitar, som alla smakar precis lika. Katter har ju bra smaklökar, eftersom de älskar grädde, mjölk, te och skinka. Men tydligen har kattmatsfabrikerna kommit på att de även gillar smaken av gamla torra kemikalieköttbitar. Mums. “Nej” sa hon. “Personligen så avskyr jag kattmat” . Hon såg lite sur ut och svansens glada viftande påminde nu mer om ett piskande. Hon slutade upp med slickandet för en liten stund. “Men jag vill ju inte svälta ihjäl”. “Och flugor mättar dåligt”. “Hade inte också du ätit kattmat om det var det enda som serverades?” Jag kände mig ganska dum och valde att inte svara. Och inte kommentera att smaken av småflugor för min del var jämförbart med kattmatslukten. Med ens ändrade jag mig och tyckte att hon inte förtjänade mer än kattmat.Var liksom häfet förvånad över hennes reaktion. Och dessutom köpte vi lyxvarianten av kattmat och inte den billiagste Eldorado varianten. Vi tjurade båda två en stund, men hon slutade dessvärre inte upp med slickandet. Nu var jag riktigt fuktig överallt, och rödflammig eftersom tungan är strävare än man tror.
Jag såg ingenting förutom ett starkt ljus och hennes stora öron som skymde det mesta av utsikten. Jag försökte sätta mig upp, för att få slut på tvättningen och för att kunna se mig bättre om. Men jag blev snurrig så fort jag rörde mig så jag beslöt mig för att ligg kvar en liten stund till.

Efter en liten stund kände jag mig aningen bättre och satte mig upp igen. Nu var jag lite mer förberedd för vad jag väntades se. Fortfarande var det mest öron och ljus. Hon svansade nämligen upphetsat runt mig och visade tydligt att jag hade tagit det lugnt lite för länge. När jag vände bort blicken var det första som slog mig alla färger. Så mättade och klara, precis som i någon amerikansk film, men ännu mer starka och blanka. Dessa fullkomliga nyanser fick mig att tappa andan igen. Jag satt säkert flera minuter och bara tittade på min egen strumpa. Den lyste och sprakade, och jag förstod genast varför tillverkaren hade valt just gallgrön, laxrosa och chokladbrunt. Varför var inte regnbågen i dessa vackra kulörer? Det var helt underbart när de speglade sig i varandra. Ja, jag vet att det kanske inte låter speciellt upphetsande. Varken mina strumpor eller färgkombinationen. Men det var det. Lite skönt var det också att koncentrera sig på något annat än miljön. Det var bara för mycket. Jag reste mig upp och gick ganska trevande rakt fram längs med den lilla stigen som ledde ut från stugan. Plötsligt slog det mig, den lilla katten var ju ute, ute ur stugan. Hon hoppade och skuttade före mig på vägen, och jag hade riktigt svårt att hänga med i hennes takt. Katter är väldigt bra på att springa fort korta sträckor, men några längre distanser kan de sällan ta i något större tempo. Därför visste jag implicit att vi inte skulle gå någon längre stanns. Det orkade hon helt enkelt inte. Trodde jag. “Vart är vi på väg?” undrade jag och försökte få kontakt med henne. Hon valde att inte höra. Katter väljer ofta att inte förstå eller höra. Jag är helt övertygad om att katterna vet hur illa jag sur jag blir när de river på möbler eller kissar i sängen. Det är väl kanske av just den anledningen som de gör det. Att de förstår mer än väl. “Klart vi förstår” sa hon plötsligt. Och sen slog hon dövörat till igen och fortsatte med att springa före. Jag undrade lite vart hon var på väg och hur lång vi skulle gå. Men jag tänkte att det väl var lika bra att följa efter, hon hörde ju hemma här och kände till området. Jag önskade att jag hade haft med min GPS. Den var helt ny och det var tack vara den som jag vågade köra i Göteborg. Även om kartorna var föråldrade innan de ens blev utsläppta. Problemet ligger inte på kartorna utan Göteborg. De bygger om hela tiden och det är verkligen hopplöst att hitta. Även bland affärerna. Jag älskar att shoppa och har tillbringat oändligt antal timmar i alla butiker och varuhus. Trotts det känner jag mig helt förlorad och vilse om jag inte varit i stan på några månader. Nu talar vi månader, inte år. Affärer renoverar, stänger, öppnar, flyttar och jag är helt förlorad. Det innebär att det tar massa timmar innan jag känner mig hemma igen. Efter en hel är allt normalt, och sen, när det gått ett tag och jag åker dit igen, är all lokalkännedom bortkastad och jag får börja om. Syrran brukar sucka och stöna. “Men du måste ju bara varit inne här förra gången du var nere” säger hon. “Nix” menar jag. “ Sist vi gick här fanns det en grekis restaurang här, ingen skobutik”. Och hon drar in mig, och jag kommer ut med nyinköpta skor. Fika biten skapar också problem. “kan vi inte käka här” tycker jag när vi går förbi ett gammalt favorticafe som jag inte varit inne i på länge. “ Är du galen? De har tappat stilen helt! Sist jag var inne här, fick man inte ens bröd till soppan”. “Va” sa jag. “ Brödet var ju halva nöjet”. Hon nickade, “ Ja, precis, nä, jag skulle aldrig gå dit igen, vill inte sponsra sån´t”. Ja, så brukar det gå till ungefär en gång i månaden. Hon drar runt på sin förvirrade syster. Då behövs ingen GPS. Det skulle istället behövas när man letade parkeringsplats(hopplöst) eller när man försökte hitta ut ur stan. Men även med GPS fungerar det alltså inte på grund av alla ombyggnader. Tacka vet jag landet. Där händer det inte mycket. Vår stuga är fortfarande “Karlssons” även om han flyttade för femton år sedan. Nu när katten och jag gick på vägen skulle med andra ord någon form av vägbeskrivning sitta fint tänkte jag.

1 kommentar:

LenaL sa...

Men med laxrosa, gallgröna och chokladbruna strumpor kan man väl inte komma vilse nånstans i världen? Hu, så spännande, fixade lilla katten ut dej ur skogen sen, eller ...?