Då och då kommer jag nu lägga ut en liten historia som jag knåpar på här i stugan. Håll till godo! Alla likheter med verkliga platser är bara sammanträffande...:-)
Det saknas en kristall i min kristallkrona. Det finns kanske 100 kristaller i kronan. En är borta . 99% är kvar. 1% är nästan ingenting. Om jag har 1% kvar av lönen är jag i exempelvis väldigt väldigt stort behov av att låna pengar från någon. Pappa. Eller sambons kreditkort. Speciellt om det är mer än en dag till lön. 1% hit eller ditt, ändå tänker jag mycket på den saknade kristallen. Denna lilla procent. Den försvann i flytten. Flytten från storstaden och singellivet, till den lilla gula stugan mitt i skogen och sambolivet. Kristallkronan är ganska gammal. Inte direkt antik, men gammal. Jag tror att den har omkring femtio år på nacken. Är ganska obildad på antikviteter så jag vet inte. Antikrundan på tv är kul, men de har aldrig haft med min kristallkrona. Därför vet jag inte. Jag köpte den begagnad på en loppis i Göteborg. Någonstans nära kanalen, jag har glömt vad loppisen kallas, men det är alltid massor av människor där. Överpriser, massor av innefolk och fyndletande studenter. Innefolket letar mest efter coola retromöbler, gärna några ovanliga stolar av Herr Mattson eller föremål av någon designer som jag redan glömt namnet på. Men han är väldigt känd. Studenterna är istället ute efter renovertingsprojekt, gärna så billiga grejer att man kan glömma kvar dem i kollektivet när man flyttar där ifrån. Eller släpa vidare när man blir äldre och flyttar ihop med sin första riktiga partner. Och dumpa den i grovsoprummet. Så någon annan fattig student kan ta det till sitt kollektiv. Bra partnerval har man gjort om sambon efter några månader diskret häller för mycket vin i soffan eller sängen eller vad det nu må vara, så den måste bytas ut till ett billigt, men fräscht IKEA alternativ. Ja, jag höll nästan på att glömma, det vimmlar av nyanlända invandrare på loppisen som försöker göra betonglägenheten lite hemtrevlig. Vad de vill ha vet jag inte riktigt, vi brukar i alla fall inte trängas runt samma saker. Något stort och vräkigt i plast, eller ett vitrinskåp med möjlighet att exponera alla finglas, och kort på de femtioelva barnbarnen, vad vet jag. För övrigt avskyr jag att köpa soffor på loppisar. Därför gör jag det inte. Och sitter ogärna i dem.
Jodå, jag är just den sambon som häller ut vin. Fast det var ett inte ett bokstavligt exempel. Själv låter jag någon av katterna kissa i soffan eller i sängen. Loppissoffor känns alltid lite smutsiga, och jag kan inte låta bli att fundera på vem som haft den tidigare och vad som skett i den. Nä, tacka vet jag prylar man kan skölja av. När jag såg kristallkronan älskade jag direkt det rena och raka, men samtidigt oändligt gnistrande och sprakande. Priset var inte direkt avgörande, men givetvis hindrade det mig inte att pruta. Att säga att jag inte hade mer än si och så mycket pengar på kontot men att jag så gärna villa ha den. Jag kan tillägga att jag vid detta tillfälla hade betydligt mycket mer pengar på kontot än 1% av lönen Därför behövde jag kristallkronan. Nu. Det fungerade som vanligt, prutande alltså, och pojkvännen fick släpa hem den till Masthugget. Via spårvagnen. Och sedan bussen, eller kanske tog vi trapporna, eller nej, det var nog bussen. Sedan fick jag ångest över att jag egentligen inte hade råd. Procent hit eller dit, men det var minst två veckor till nästa lön. Minst, antagligen fler. Typ fyra. Tjurade en bra stund tills vi hängde upp den. Eller vi och vi. Det var nog pojkvännen som fick krångla upp den. Jag är ju väldigt kort. Så vacker den var!
Nu saknas det en kristall. Jag kommer nog aldrig hitta en likadan. Om jag inte betalar en förmögenhet för att låta någon slipa upp en kopia. Men det kommer jag inte. Mest därför att jag är bekväm och inte anstränger mig tillräckligt med att leta upp någon expert. Och för att det givetvis inte var mitt fel att den försvann, inte det minsta alls. Och för att jag misstänker att det kan bli dyrt. Kanske nästan lika dyrt som hela kristallkronan. Och det är ju massor av kristaller kvar. Slipade och lite dammiga. Glömde var jag gjort av den speciella kristallkronesprayen. Den har nog inte försvunnit, är bara tillfälligt borta. Annorlunda är det med kristallen. Det kommer för evigt saknas en kristall, ett glapp i kronan. Som en glugg bland vita tänder, eller som en saknad tangent på ett piano. Eller som en trasig tangent på ett tangentbord, nu talar jag om datorer, inte pianon eller synthar. Min “f” tangent var sönder länge. Tills killen på “Mac” affären fixade det gratis. Sjyrre. Blev så glad den gången så jag bestämde mig för att förevigt bara handla dataprylar på Mac. Trevlig och söt var han också. Och de hade en lustig ny pryl, en talande kanin, som jag bara måste ha. Vit och söt. Sötare än killen som fixade tangenten. Tänk om loppisen hade samma service. Vad jag minns var det mest ganska tjuriga tanter. Inte söta alls. Om jag ens kom på tanken att be om något dagen efter ett köp skulle de nog förvandla mig till en groda eller liknande. Fantastiskt att jag lyckades pruta när jag tänker närmare på saken.
söndag 2 september 2007
SNÖ Kapitel 1
Upplagd av Ståålfågel kl. 21:28
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Aj, aj, aj, Små sår och fattiga vänner ska man ej förakta, ej heller avsaknaden av en kristall. Kan du inte skicka en bild på dels lampan i sin helhet och dels en på en likadan kristall som den som saknas, men mått angivna, så ska vi se vad som kan tänkas hända. Om det nu finns goda feer som kan trolla, till exempel.
Håller helt med dej om loppissoffor, har väldigt svårt för att ens titta på dem. Man ser ju med blotta ögat - nästan ialla fall - alla otäckheter som lagrats där av okänt folk under okänd tidsrymd!
Skicka en kommentar